Amourens Redoxreaktion
Serverad livet på ett silverfat
Men trots det faller jag ner på knä och kysser
Jag slukar allt tillsammans med min stolthet
Med en ovilja bedjar jag för andras självcentrering
Små ord har etsat sig fast
Och slitit sönder min själ och mitt sensitiva skal
Men likt förbannat så följer jag
Repetitionens spår I samma mönster
Och vid börjans slut väntar en förhoppning
Och jag ger allt för att hasa mig upp till brantens topp
Men där står dem igen
Dryga och med kallhjärtade leenden
De dömer ut mig, de förkastar mig
De tvingar mig in I det låsta kretsloppet
Och de njuter när de ser min akilleshäl blottas igen
Utmattningen går tyst I min eufori
Och den energi som finns omvandlas sakta till antipati
Jag bär på den vekhet som sätter ett pris på allt
Som jag någonsin har hållit kärt
Där ytliga yttranden och förpliktelser
Har lett till svek och vita lögner
Jag ber om ursäkt för min förtvivlan
För det tomrum jag upplever
Hör min förlåtelse, låt det sjunka in
Hylla mig som den uppoffrande idiot jag är
Jag ber er inte om eran tröst
Inte heller om er sympati
Som en vanlig/tråkig höstdag
Vill min verklighet glömmas bort
Varför ge när man förföljs av hotande egenkärlek?
Varför visa när man möts av ett förkrossande?
Varför känna när jag blockeras av emotionella spärrar?
Varför hämmas jag av samma sagolika omständigheter igen, och igen och igen?
Jag vill undgå denna känsla av defekt otillräcklighet
Min ork är snart tröstlös
Den klaraste givmildheten bygger upp min intention
Med den enda strävan att en dag få känna äkta kärlek
Sträck ut din hand och låt mig få älska innan mina andetag saknar rymd
Vinn tillbaka din självkänsla genom mig när du känner att du begravs I mitt hjärta
Våga släpp taget och sov lugnt mot mitt bröst, tyngdlöst och utan tvekan
Snälla, snälla låt mig ge dig allt, först då kan jag börja leva
Amourens Redoxreaktion
Serviu a vida em uma bandeja de prata
Mas apesar disso, eu caio de joelhos e beijos
Eu engulo tudo junto com meu orgulho
Com uma falta de vontade, eu rezo para o autocentramento de outra pessoa
Pequenas palavras ficaram presas
E vesti minha alma e minha concha sensível
Mas estou tão chateado
A faixa de ensaio no mesmo padrão
E no final do ano aguardando uma esperança
E eu estou dando tudo para me levar até o topo da colina
Mas lá estão eles de novo
Sorrisos secos e frios
Eles me julgam, me rejeitam
Eles me forçam a entrar no circuito bloqueado
E eles gostam quando vêem meus blottas de calcanhar de Aquiles novamente
Exaustão fica em silêncio na minha euforia
E a energia que está presente lentamente se converte em antipatia
Eu carrego a vigilância que coloca um preço em tudo
Como eu já amei
Há opiniões e obrigações superficiais
Levou a fraudes e mentiras brancas
Peço desculpas pelo meu desespero
Para o vazio que estou experimentando
Ouça meu perdão, deixe afundar
Louvado seja como o idiota do sacrifício que eu sou
Eu não te peço por um momento de conforto
Nem é simpatia
Como um dia de outono regular / chato
Minha realidade será esquecida?
Por que desistir quando você é perseguido por ameaçar a auto-estima?
Por que mostrar quando você se encontra com um esmagamento?
Por que me sinto quando estou bloqueado por barreiras emocionais?
Por que eu volto às mesmas circunstâncias incríveis de novo e de novo e de novo?
Eu quero evitar esse sentimento de inadequação defeituosa
Minha energia logo fica sem conforto
A mais clara generosidade constrói minha intenção
Com o único esforço para um dia sentir amor verdadeiro
Estenda a mão e deixe-me amar antes que minha respiração esteja fora do espaço
Recupere sua auto-estima através de mim quando você se sentir enterrado em meu coração
Atreva-se a deixar ir e dormir calmamente contra o meu peito, sem peso e sem dúvida
Por favor, por favor, deixe-me dar-lhe tudo, só então eu posso começar a viver