Hiroshima
Två gånger lyfte dödens fågel i natten.
Två gånger flög den mot en sovande stad.
Och i sina klor hade den en sol.
Två gånger flög den fågeln ut i natten.
Två gånger såg vi Solen störta till marken.
Två gånger tändes hela skapelsens ljus.
Solen var så varm, skenet var så starkt;
Två gånger brände Solen fast i Jorden.
Ännu skriker männ'skor i sömnen.
Ännu föder kvinnorna lik.
Ännu lever giftet i blodet.
Ännu skördas ofödda liv.
Hur många fåglar flyger nu över Jorden?
Hur många solar bär dom i sina klor?
Flyger dom mot mej?
Siktar dom på mej?
Hur många fåglar svävar över Jorden?
Skräcken kramar hela Europa.
Skräcken skuggar snart också dej.
Skräcken bryter ner mina vänner.
Skräcken förlamar snart också mej.
Livet glider ur våra händer.
Livet angår snart inte oss.
Livet mister långsamt sin mening.
Livet liknar alltmer ett bloss.
Rätten är snart att bara hoppas.
Rätten är snart att bara tro.
Hoppas på nå'n form av besinning.
Tro på en möjlighet för vår jord.
Men vem är jag att ställa mej bredvid?
Vem är jag att blunda för en strid?
Vem är jag att överlåta framtiden
åt dom som bara strävar bakåt?
Vem är jag att svika vännarna?
Vem är jag att vrida händerna?
Vem är jag att visa dom min hals
och be dom bita tills jag mister andan?
Jag är här, jag ser ju mina barn.
Dom är här, dom litar på sin far.
Jag är nu, det är nu jag har min tid,
det är nu jag måste bygge deras framtid.
Ännu är jag stark!
Ännu står jag mitt i livet!
Ännu finns det dom jag älskar!
Jag skall slåss för dom så länge jag finns till!
Hiroshima
Duas vezes a ave da morte levantou no escuro da noite.
Duas vezes voou em direção a uma cidade adormecida.
E em suas garras trazia um sol.
Duas vezes aquela ave voou para a noite.
Duas vezes vimos o Sol despencar no chão.
Duas vezes acendeu-se a luz de toda a criação.
O sol era tão quente, o brilho era tão forte;
Duas vezes o Sol queimou a Terra.
Ainda gritam as pessoas em seus sonhos.
Ainda as mulheres dão à luz a mortos.
Ainda o veneno vive no sangue.
Ainda colhem-se vidas não nascidas.
Quantas aves voam agora sobre a Terra?
Quantos sóis elas carregam em suas garras?
Elas estão voando em minha direção?
Estão mirando em mim?
Quantas aves pairam sobre a Terra?
O medo abraça toda a Europa.
O medo logo também te sombriará.
O medo derruba meus amigos.
O medo em breve também me paralisará.
A vida escorrega de nossas mãos.
A vida logo não nos diz respeito.
A vida lentamente perde seu sentido.
A vida cada vez mais se assemelha a uma brasa.
O direito é logo apenas esperar.
O direito é logo apenas crer.
Esperar por algum tipo de reflexão.
Crer em uma possibilidade para nossa terra.
Mas quem sou eu para me colocar ao lado?
Quem sou eu para fechar os olhos para uma luta?
Quem sou eu para entregar o futuro
Àqueles que só buscam o passado?
Quem sou eu para trair os amigos?
Quem sou eu para torcer as mãos?
Quem sou eu para mostrar meu pescoço
E pedir que me mordam até eu perder a respiração?
Estou aqui, vejo meus filhos.
Eles estão aqui, confiam em seu pai.
Eu sou o agora, é agora que tenho meu tempo,
É agora que preciso construir o futuro deles.
Ainda sou forte!
Ainda estou no meio da vida!
Ainda existem aqueles que amo!
Vou lutar por eles enquanto eu existir!