Vanmakt
En barndom har slocknat
Så klagar klockan
Sotsvarta fåror
Ett brunet fält
Den likbleka modern
Dödbringarens vals
Hon placerar eggen
Får såret att skälva
Vansinnet beträder en själ
Iver och skuggorna nalkas
Det är som envrede som ingenting stillar
Varje slag ökar dess kraft; rovdjurets raseri
Hon väger döden
Vanmaketen rycker fram
Det är en mening som avbryts
En grymhet direct på marken
Förfadern hämnas en sista gång
Brotten är begångna och straffet söker sin slav
I evighet under jordens hav
Hon väger döden
Vanmakten rycker fram
Det är en mening som avbryts
En grymhet direct på marken
Förfadern hämnas en sista gång
Vansinnet beträder en själ
Iver och skuggorna nalkas
Furia, euphoria, förbannelse... farväl
Förfadern hämnas en sista gang
Desespero
Uma infância se apagou
E o relógio reclama
Canais negros de dor
Um campo marrom
A mãe pálida como a morte
A valsa do ceifador
Ela posiciona a lâmina
Faz a ferida tremer
A loucura invade uma alma
A pressa e as sombras se aproximam
É como uma fúria que nada acalma
Cada golpe aumenta sua força; a fúria da fera
Ela pesa a morte
O desespero avança
É um sentido que é interrompido
Uma crueldade direto no chão
O ancestral se vinga uma última vez
Os crimes foram cometidos e a punição busca seu escravo
Na eternidade sob os mares da terra
Ela pesa a morte
O desespero avança
É um sentido que é interrompido
Uma crueldade direto no chão
O ancestral se vinga uma última vez
A loucura invade uma alma
A pressa e as sombras se aproximam
Fúria, euforia, maldição... adeus
O ancestral se vinga uma última vez