Människan - Det Stora Misslyckandet
Människan - Det Stora Misslyckandet
Som en bricka i mänskligheten vilken jag önskar död
Blir mina visioner allt klarare och kraftigare
För varje år som försvinner
För att aldrig återvända
Jag skär mitt kött i stirrande besatthet
På ett sätt vill jag dö, men jag lever vidare för att
Det giftet jag bär på skall kunna utnyttjas till fullo
Här på jorden
För mänskligheten är ett misslyckande
Ett misslyckande utan dess like
En skapelse förtjänt av undergång
Ett sjunkande fartyg på en öppen stormande ocean
Leenden, patetiska leenden
Ögon, godhetens ögon
Röster, glada röster
Död åt mänskligheten
Ingen kommer någonsin att förstå sig på
Det enorma hat som finns karvat i min själ
Ingen kommer någonsin att förstå
Måhända är ett lik eller flera en lösning
För var dag är som den innan
Var dag föds fler som blir en del
Av denna enorma massan av idioter
Som varken vet ut eller in: människor
Jag kan knappt andas
Hatet sticker i mig likt tusen nålar
Tankarna kan ej beskrivas i ord
Föraktet kan ej i sin helhet fästas på papper
Men jag finner trösten i att jordens och mänsklighetens dagar snart är räknade
Han, den Onde, visar det på alla möjliga sätt
A Humanidade - O Grande Fracasso
A Humanidade - O Grande Fracasso
Como uma peça na humanidade que eu desejo ver morta
Minhas visões ficam cada vez mais claras e intensas
A cada ano que passa
Para nunca mais voltar
Eu corto minha carne em uma obsessão que me fita
De certa forma, eu quero morrer, mas sigo vivendo para que
Esse veneno que carrego possa ser aproveitado ao máximo
Aqui na Terra
Pois a humanidade é um fracasso
Um fracasso sem igual
Uma criação que merece a ruína
Um navio afundando em um oceano aberto e tempestuoso
Sorrisos, sorrisos patéticos
Olhos, olhos de bondade
Vozes, vozes alegres
Morte à humanidade
Ninguém nunca vai entender
O enorme ódio que está cravado na minha alma
Ninguém nunca vai compreender
Talvez um cadáver ou vários sejam uma solução
Pois cada dia é como o anterior
A cada dia nascem mais que se tornam parte
Dessa enorme massa de idiotas
Que não sabem nem pra onde vão: humanos
Mal consigo respirar
O ódio me fere como mil agulhas
Os pensamentos não podem ser descritos em palavras
O desprezo não pode ser totalmente colocado no papel
Mas encontro conforto em saber que os dias da Terra e da humanidade estão contados
Ele, o Maligno, mostra isso de todas as maneiras possíveis