En Fallen Härskare
Vek är min kropp nu,
tiden tynar mig till stoft.
Krumna äro mina leder,
ty fader tid tar mig bort.
Minnen bär jag från
svunna tider.
Då min röst var kall
som vargablick,
när död och pina gick
under min hand
vid min tron i skogens djup.
Jag ser löven om hösten
runt mig,
ger mig känslan av livet
som var.
Bortglömd, fördriven
av sin egen sådd,
söndra och härska än en gång
Härskare över skogen
var mitt namn,
över den nattliga
fruktbarhetens sköte.
Mäktig som tusen
sjöars dimma,
spred jag mig över detta
köldens land
O Senhor Caído
Acorda meu corpo agora,
a hora me reduz a pó.
Minhas articulações estão tortas,
pois o pai tempo me leva embora.
Memórias carrego de
tempos passados.
Quando minha voz era fria
como o olhar de um lobo,
quando morte e dor caminhavam
sob minha mão
perante meu trono na profundidade da floresta.
Vejo as folhas no outono
ao meu redor,
me dão a sensação da vida
que foi.
Esquecido, expulso
por sua própria semente,
dividir e conquistar mais uma vez.
Senhor da floresta
era meu nome,
sobre o colo da
noite fértil.
Poderoso como mil
neblinas de lagos,
me espalhei por esta
terra do frio.