შოთა
„ვარდთა და ნეხვთა ვინათგან მზე სწორად მოეფინების
vardta da nekvtta vinatgani mze stora mepinibis
დიდთა და წვრილთა წყალობა შენაც ნუ მოგეწყინების!
didta da ts'vriltta ts'qaloba shenats nuc mogetsq'inibis!
უხვი ახსნილსა დააბამს, იგი თვით ების, ვინ ების
ukhvi aqsnilsa daabams, igi t'vits ebis, vin ebis
უხვად გაეცი, ზღვათაცა შესდის და გაედინების
ukhvad gaetsi, z'v'atatsa shesdis da gaedinibis
ვინ არ ყოფილა მიჯნური, ვის არ სახმილნი სდებიან?
vin ar q'opila mijnuri, vist ar sakhmilni sdebian?
ვის არ უნახავს პატიჟნი, ვისთვის ვინ არა ბნდებიან?
vist ar unak'avs pat'ijnis, vistvis vin ara bndebiani?
მითხარ, უსახო რა ქმნილა, სულნი რად ამოგხდებიან?
mitkhar, usakho ra k'mnila, sulni rad amogdibiani?
ხომ იცი, ვარდნი უეკლოდ არავის მოუკრებიან! “
khom itsi, vardni ueklod aravis mouk'rebian!
გული კრულია კაცისა, ხარბი და გაუძღომელი
guli krulia k'atsisa, kharbi da gaudz'omeli
გული - ჟამ-ჟამად ყოველთა ჭირთა მთმო, ლხინთა მნდომელი
guli - dzam-dzamad q'ovelta ch'irta mt'mo, lk'inta mndomeli
გული - ბრმა, ურჩი ხედვისა, თვით ვერას ვერ გამზომელი!
guli - brma, urchi khedvisa, t'vit veras ver gamzomeli!
ვერცა ჰპატრონობს სიკვდილი, ვერცა პატრონი რომელი!
versa hp'atronobs sik'vdili, versa pat'roni romeli!
ბოლოდ შეყარნეს მიწამან ერთგან მოყმე და მხცოვანი
bolod sheq'arnes mits'amani ertgani moq'ame da mk'tsovani
სჯობს სიცოცხლესა ნაზრახსა სიკვდილი სახელოვანი!
sjobs sitsots'lesa nazrak'sa sik'vdili sakhelovani!
Rosas
Rosas e espinhos, quem realmente o sol acerta
A grandeza e a generosidade, também não te surpreendem!
Aquele que não se abre, ele mesmo se perde, quem se perde
Dê-lhe uma rosa, ele também se afoga e se perde
Quem não se tornou um tolo, para quem as estrelas não brilham?
Quem não vê os pássaros, para quem as águias não voam?
Diga-me, o que foi criado, por que as almas se encontram?
Você sabe, as rosas nunca se curvam sem motivo!
O coração é cruel para o homem, duro e implacável
O coração - sempre a cada momento, o mais próximo de todos, o mais distante
O coração - cego, surdo ao olhar, nunca se aproxima de si mesmo!
Nem a morte respeita, nem o patrono qual!
Por fim, a terra se mistura, a vida e a morte se tornam uma
É melhor a vida ser lembrada, a morte ser nomeada!