Mormors julstjärna
Jag kom från timmerskogen
denna julafton mulen och grå.
Det var klent med sjöarnas isar
och tungsamma mil att gå.
Det var min debut i skogen,
ty jag var bara fjorton år.
Och aldrig glömmer jag slitet
vart än mina tankar går.
Jag kände mig trött och hungrig
där jag traskade fram i snön,
och till slut blev jag frestad
att prova isen på sjön.
Jag såg för mitt indre vår stuga
och mormor och hunden Pan.
Jag visste att mor skulle vänta
med att tända vår julegran.
Då var skymningen redan kommen
och jag såg ej om isen bar,
men vad tjäner det till att fråga
när man inte får något svar.
Då lyste plötsligt en stjärna
iganom allt mörker och dis.
Jag ser den än för mitt inre,
när jag går över frusen is.
ty mormor satt därhemma
i vårt lilla ensliga tjäll.
Hon hade tänt den stjärna.
som lyste min väg denna kväll.
Den ledde mig fram över isen,
liksom en osynlig hand.
Och än kan jag inte fatta
att hag någonsin nådde land.
Men ibland på min svåra vandring
denom livets mörka snår,
så ser jag den julestjärna
som lyste när vägen var svår.
A Estrela de Natal da Vovó
Eu vim da floresta de madeira
nesta véspera de Natal nublada e cinza.
As camadas de gelo nos lagos estavam fracas
e eram longas as milhas a percorrer.
Era minha estreia na floresta,
pois eu tinha apenas quatorze anos.
E nunca esquecerei o esforço
onde quer que meus pensamentos vão.
Eu me sentia cansado e faminto
enquanto caminhava na neve,
e, no final, fui tentado
a experimentar o gelo do lago.
Eu via em minha mente nossa cabana
com a vovó e o cachorro Pan.
Eu sabia que mamãe esperaria
para acender nossa árvore de Natal.
Então a escuridão já havia chegado
e eu não sabia se o gelo aguentava,
mas de que adianta perguntar
quando não se recebe resposta.
Então, de repente, uma estrela brilhou
através de toda a escuridão e neblina.
Eu ainda a vejo em minha mente,
quando caminho sobre o gelo congelado.
Pois a vovó estava lá em casa
na nossa pequena cabana isolada.
Ela acendeu a estrela
que iluminou meu caminho naquela noite.
Ela me guiou sobre o gelo,
como uma mão invisível.
E ainda não consigo entender
como consegui chegar à terra.
Mas às vezes, em minha difícil jornada
pelos espinhos escuros da vida,
vejo aquela estrela de Natal
que brilhou quando o caminho era difícil.