Sista brevet hem
Ett sorgens brev jag skriver med hans av ålder trött.
Min kära ändat färden och åter hemåt vänt.
Hon var en rosig blomma uti den gröna vår,
Men tårar henne följt alltsen vi for.
Jag minns den frukt hon gav mig från er apel utanför;
Ett frö hon bar med sig hemifrån.
Det vårdträd som hon vaktat nu växt och burit frukt.
Den skörden blev min sorg och hennes slut.
Svar och blek; en viskning:
Är jag kommen hem igen?
Så går hon bort min älskling och reser åter hem
Ett leende av lycka:
Jag är hemmavid igen.
Så far hon bort min älskling och får ro.
Över havet gick vår resa; här i väster fanns vårt mål.
Jag kunde inte ana hennes lidande och kval.
Jag trodde allt blir bättre, tiden läker alla sår.
Säkert står hon leende en dag.
Jag sett hon stått vid stranden med blick i fjärran fäst.
Hur tårar utan längtan stal all kraft ut hennes bröst.
Men ej hjärtat hastigt brister när så saknad sakta tär,
Ett hjärta blöder sakta, tynar bort.
Carta de Despedida
Uma carta de tristeza eu escrevo com seu cansaço de idade.
Minha querida, a jornada acabou e está voltando pra casa.
Ela era uma flor rosada na verde primavera,
Mas lágrimas a seguiram desde que partimos.
Eu me lembro da fruta que ela me deu da sua macieira lá fora;
Uma semente que ela trouxe de casa.
A árvore que ela cuidou agora cresceu e deu frutos.
Essa colheita se tornou minha dor e o fim dela.
Resposta e pálida; um sussurro:
Eu voltei pra casa de novo?
Então ela se vai, meu amor, e viaja de volta pra casa.
Um sorriso de felicidade:
Estou em casa de novo.
Então ela se vai, meu amor, e encontra paz.
Atravessamos o mar; aqui a oeste estava nosso destino.
Eu não podia imaginar seu sofrimento e angústia.
Eu pensei que tudo ficaria melhor, o tempo cura todas as feridas.
Com certeza, um dia ela estará sorrindo.
Eu a vi parada na praia com o olhar distante.
Como lágrimas sem saudade roubaram toda a força do seu peito.
Mas o coração não se parte rapidamente quando a saudade lentamente consome,
Um coração sangra devagar, murcha.