Gideon Till Plautos
Jag iakttar din bild, Felicia,
i svart och vitt.
Och allt det svarta mot den vita huden
blir för en hundradels sekund utbjuden
att famnas fritt ...
Liksom en bubbla går ett sekel i ett glas.
Jag ser på hennes mun. Jag
jämför hennes öra. Men hon är spegelvänd.
Vad annat
finns att göra?
Inga kommentarer? Ingen att beröra
i denna fas?
Och luren klang. Ut bröt sig allt narrgnistret
ur hjärtat ut ...
Du sällar dig till andra i registret.
Du gör din plikt. Sen råkar du i klistret
en dag till slut.
("Det hjälper ingenting att spilla mord")
Hon gör vad andra vill. Min vilja är motstridig ...
Jag var för sen ... Eller ... jag var för tidig.
(Så blir en dialog till slut motstridig
och kvävs i ord)
Jag vänder blad och sedan minns jag henne
att hon var ljuv!
Vad sägs, vän Plautos, om en bild som denne:
- Hon var i mitten. Ty vi voro trenne.
(Och en var tjuv)
(Liksom en herde med en varulvs blick)
... Men sommarnatten då? När räven såg
att människan var lycklig där hon låg?
Vän Plautos tidigt sextital! Ett tappert tåg
som förbigick?
(Envoi)
Vän Plautos låt det stanna oss emellan:
(Jag läser dessa bilder ytterst sällan.)
Men medge: det är sällsamt, inte sant?
När man helt plötsligt får ny bild på
gammal dambekant?
Gideon até Plautos
Eu olho sua imagem, Felicia,
em preto e branco.
E todo o preto contra a pele branca
é oferecido por um centésimo de segundo
para ser abraçado livremente...
Como uma bolha, um século em um copo.
Eu olho para sua boca. Eu
comparo sua orelha. Mas ela está invertida.
O que mais
pode ser feito?
Sem comentários? Ninguém para tocar
nesta fase?
E o telefone tocou. Tudo o que era
brincadeira se rompeu do coração...
Você se junta a outros no registro.
Você faz seu dever. Então, um dia, você se mete
em encrenca no final.
("Não adianta nada derramar sangue")
Ela faz o que os outros querem. Minha vontade é contrária...
Eu cheguei tarde... Ou... eu cheguei cedo.
(Assim, um diálogo acaba sendo contraditório
e sufocado em palavras)
Eu viro a página e então me lembro dela
que ela era doce!
O que você acha, amigo Plautos, de uma imagem como esta:
- Ela estava no meio. Pois éramos três.
(E um era ladrão)
(Como um pastor com o olhar de um lobisomem)
... Mas e a noite de verão? Quando a raposa viu
que a pessoa era feliz ali deitada?
Amigo Plautos, início dos anos sessenta! Um valente comboio
que passou?
(Envoi)
Amigo Plautos, que isso fique entre nós:
(Eu leio essas imagens raramente.)
Mas admita: é estranho, não é?
Quando de repente você tem uma nova imagem de
uma velha conhecida?