Tal av hjärter dam
"De djävlar, som förändrat mig
ska jag för alltid hämnas
Vems öde det än ämnas"
sjöng hennes vackra röst.
"De bugar sig för myten
och vänder kappan efter vinden.
Och de kysser mig på kinden
och jag spyr på deras tröst.
De lägger sig och vilar tryggt
och barnsligt vid mitt bröst.
Och när de fått sin glädje går de ut.
För de får allt ett slut,
och deras sorger tidvis domnar.
Det blir vår och det blir sommar
men här vilar en förbannelse av höst.
De ler åt allt och inget
och ger fan i besvären,
och de skrattar åt misären
för den har de sett förut.
Och den kärlek som jag ger
är blott en del av den jag saknar
varje morgon när jag vaknar,
var sekund och var minut.
Har någon nånsin sagt till mig
hur kärleken ser ut?
Eller varför den kan lämna sånna hål?
Den sticker som en nål,
och förvandlar mina nerver
till stoft och sot och skärvor,
och förvandlar varje amorpil till krut.
De sover gott om natten
när de klarat sina läxor.
Själv sover jag med häxor
som ingen bjudit hit.
Ingen tycks förstå det sår
som svider i mitt hjärta.
För deras sår av smärta
kan man badda lätt med sprit.
Men de djävlar som förändrat mig
de dödar bit för bit.
Och glädjen har försvunnit liksom jag.
Men jag hittar den en dag
och jag är envis kan man tycka,
men jag skall finna all min lycka,
om så Döden ska bli den som tar mig dit!"
Tal av coração
"Aqueles demônios que me mudaram
vão pagar por isso pra sempre.
Seja qual for o destino deles"
sua bela voz cantou.
"Eles se curvam para o mito
e viram a casaca conforme o vento.
E me beijam na bochecha
e eu cuspo na sua falsa compaixão.
Eles se deitam e descansam seguros
e infantis em meu peito.
E quando têm sua alegria, saem.
Pois tudo tem um fim,
e suas tristezas, às vezes, adormecem.
Vem a primavera e chega o verão
mas aqui repousa uma maldição de outono.
Eles riem de tudo e de nada
e estão pouco se lixando para os problemas,
e riem da miséria
pois já a viram antes.
E o amor que eu dou
é só uma parte do que eu anseio
toda manhã quando acordo,
cada segundo e cada minuto.
Alguém já me disse
como é o amor?
Ou por que ele pode deixar buracos assim?
Ele fere como uma agulha,
e transforma meus nervos
em pó, fuligem e estilhaços,
e transforma cada flecha do amor em pólvora.
Eles dormem bem à noite
quando terminam suas lições.
Eu, por outro lado, durmo com bruxas
que ninguém convidou.
Ninguém parece entender a ferida
que arde em meu coração.
Pois suas dores de sofrimento
podem ser aliviadas com um pouco de álcool.
Mas aqueles demônios que me mudaram
eles me matam pouco a pouco.
E a alegria desapareceu, assim como eu.
Mas um dia eu a encontrarei
e posso ser teimoso, pode-se dizer,
mas eu vou encontrar toda a minha felicidade,
se a Morte for quem me levar até lá!"