Blodrött hav
Jag ser i svart och vitt
Sikten är sedan länge skymd
Förlorad ute på vidsträckta vatten
Med hål i skrovet och revat segel
Himlen stänger sig ovanför mig
Moln hopar sig i hotfulla skepnader
Detta skrämmer mig, men fascinerar mig oerhört
Hoppet slukas, livet dräneras, drömmar mördas
Allt som någonsin har betytt något
förlorar sitt värde, sin egentliga mening
Jag vet inte var denna skuta kommer föra mig
Men ändå hoppar jag inte överbord
Jag vill inget hellre än att komma härifrån
Men likt en cysta klänger jag mig fast
Rädd för vad som kan hända, rädd för det okända
Ångest i tusenfald, psykisk tortyr i dess renaste form
Inget land är i sikte, inget hopp skymtar
Molnen blir allt fler och fler och tätare för var dag
Sikten är lika med noll, lönlöst att ens försöka
att se ljuset i tunneln, någon form av räddning
Därför sitter jag fast i denna båt
M/S Undergång, de fördömdas skepp
Aldrig når jag grundet, slutet av färden
Jag seglar i ensamhet på ett oroligt hav
Tankar kring död och evig sömn hemsöker mina nätter
Desperationen har tagit ett fast grepp kring mig
Men likt en cysta sitter jag fast i den befläckade relingen
Fördömd att för alltid segla på detta blodröda hav
Mar Vermelho de Sangue
Eu vejo em preto e branco
A visão está há muito encoberta
Perdido em águas vastas
Com buracos no casco e vela rasgada
O céu se fecha acima de mim
Nuvens se acumulam em formas ameaçadoras
Isso me assusta, mas me fascina demais
A esperança é engolida, a vida drenada, sonhos assassinados
Tudo que algum dia teve valor
Perde seu significado, seu real sentido
Não sei para onde este barco vai me levar
Mas mesmo assim não pulo fora
Eu não quero nada mais do que sair daqui
Mas como uma cisto, me agarro firme
Com medo do que pode acontecer, medo do desconhecido
Ansiedade em mil formas, tortura mental em sua forma mais pura
Nenhum país à vista, nenhuma esperança no horizonte
As nuvens se tornam cada vez mais e mais densas a cada dia
A visão é zero, inútil até tentar
Ver a luz no fim do túnel, algum tipo de salvação
Por isso estou preso neste barco
M/S Undergång, o navio dos condenados
Nunca chego ao fundo, ao fim da jornada
Navego na solidão em um mar agitado
Pensamentos sobre a morte e o sono eterno assombram minhas noites
A desespero tomou conta de mim
Mas como uma cisto, estou preso na borda manchada
Condenado a navegar para sempre neste mar vermelho de sangue