Ændalykt
En giftblomma sprungen från ur-ormens cirkel
Oölad djupt nere i tystnadens salar
Ett fall mången gång större än livets mirakel
En längtan om död som i tystnaden talar
Långt under bergets rötter och den avlidnes grav
Bortom livet självt, ändock kommen därav
Där smides de törnar som tär på vårt bröst
I stjärnfria nätter, när sommar blir till höst...
Genom vävnad och märg som en uråldrig klåda
Likt likmaskens hunger och dess spöklika sång
Likt nekrofilens saliv på kadavrets kön
En ohelig kärek till föruttnelsens intrång
Helios! Horlykta! Förbannad må den vara!
Ty vad gott gör dess ljus när var dag är för lång?
Och himmelens järtecken skänker blott tröst
Ty de varslar om ändalykt, evig bortgång...
Ty snarans prakt den går ej att förneka
Jämrande nu upp från stugtakets bjälkar
Lemmar ge vika! Eder tid äro förbi
Likt vissnande blad på gravblommans stjälkar
Bak gärdsgårdens knotor i skogsbrynets rand
En fasans gestalt , ödets timglas han bär
Öppna din grind och låt elden dö ut
Ty det är döden, min vän, och hans timme äro här...
Luz do Fim
Uma flor envenenada brotando do círculo da serpente primordial
Oprimida bem fundo nos salões do silêncio
Uma queda muitas vezes maior que o milagre da vida
Um desejo de morte que na quietude se manifesta
Longe sob as raízes da montanha e a sepultura do falecido
Além da vida em si, ainda assim vindo dela
Lá se forjam os espinhos que corroem nosso peito
Em noites sem estrelas, quando o verão se torna outono...
Através de tecidos e medulas como uma coceira ancestral
Como a fome da larva e sua canção espectral
Como a saliva do necrofílico no membro do cadáver
Um amor profano pela invasão da putrefação
Hélio! Luz do destino! Maldita seja!
Pois que bem faz sua luz quando cada dia é longo demais?
E os sinais do céu só trazem consolo
Pois eles anunciam a luz do fim, a partida eterna...
Pois a beleza da armadilha não pode ser negada
Gemendo agora das vigas do telhado da cabana
Membros se rendam! Seu tempo já se foi
Como folhas murchas nos talos da flor de sepultura
Atrás da cerca, nas bordas da floresta
Uma figura aterradora, ele carrega a ampulheta do destino
Abra seu portão e deixe o fogo se apagar
Pois é a morte, meu amigo, e sua hora chegou...