De Tre Musketörerna Från Fagersjö
Jag är en mycket ensam man
Som förlorat allt man förlora kan
Och nu sitter jag på marken och förblöder
Jag har mist min kvinna och min själ,
Och min framtid slog jag själv ihjäl
Och igår försvann dom som en gång var mina bröder
Jag har ljugit mot bättre vetande
Jag har tummat på min tro
Nu är jag dömd till ett evigt letande
Efter nån som kan tro på mitt ord
Så för mig blir det aldrig nån ro
Jag tänker på att åren gått fort
Sen jag och mina vänner slog oss ihop
För att gemensamt sto emot det yttre trycket
Och vi var en för alla och alla för en,
Och vi växte ihop om gemenskapen
Och vår solidaritet stod också pall för alla rycken
Så våra kvinnor fick stöpas I samma form
Tills dom inte kunde avvika
Tills dom samstämmigt erkände gruppens form
Om at lyckan är att va lika
Tills bakom våra murar ingen kunde kika
Vi fjärma oss snart ifrån värkligheten
Ja, vi uppgick helt I förträffligheten
Tills vi kunde tala bara med varandra
Men utan intryck utifrån
Med en växlande känsla av at folk är spån
Har man ingen chans att hjälpa några andra
Men I det längsta gödde vi myten
Om at vi aldrig kunde skiljas
Och om att samhörigheten tryter
Så är det utslag av dålig vilja
Men I sin missnöjdhet gör man gärna andra illa
Så när de förste av oss ville slå sej fri
Söka skapa sej ett meningsfullt liv
Blev vi andra, I känslan av osäkerhet, desperata
Så vi enades snabbt mot vår utbrytare
Och förklarade att hon inte var I stånd att se
Att talet om andra världen tar slut på gatan
Men när vi ändå förlorade greppet
Och plötsligt stod där sårade
Gled vår hycklarmoral bort från skeppet
Och dolkstötarna blev allt hårdare
Och inget nederlag har nånsin varit svårare
Våra konstgjorda band klipptes av på en natt
Och vi skrek högt av ångest för natten var svart
Vi hade aldrig trodd att det fans nånting därute
Nu bleknade talet om samhörighet
Till att bli en förväxling med lojalitet
Och själsliga inavel släpades ut I ljuset
Våra invanda rutiner
Såg ut precis som dom som en gång fört oss I hop
Och våra inåtvända strider
Var alla en del av en hårklyvnadskvot
Tills vi själva till slut blev vårt eget största hot
Os Três Mosqueteiros de Fagersjö
Eu sou um homem muito solitário
Que perdeu tudo que se pode perder
E agora estou sentado no chão e sangrando
Perdi minha mulher e minha alma,
E meu futuro eu mesmo matei
E ontem desapareceram aqueles que um dia foram meus irmãos
Eu menti contra o que sabia ser certo
Eu vacilei na minha fé
Agora estou condenado a uma busca eterna
Por alguém que possa acreditar na minha palavra
Então pra mim nunca haverá paz
Eu penso que os anos passaram rápido
Desde que eu e meus amigos nos unimos
Pra juntos enfrentar a pressão externa
E éramos um por todos e todos por um,
E nos unimos na comunidade
E nossa solidariedade também suportou todos os desafios
Então nossas mulheres foram moldadas na mesma forma
Até que não podiam mais se desviar
Até que unanimemente reconheceram a forma do grupo
De que a felicidade é ser igual
Até que atrás de nossos muros ninguém podia espiar
Logo nos afastamos da realidade
Sim, nos perdemos completamente na perfeição
Até que só podíamos falar entre nós
Mas sem influências externas
Com uma sensação variável de que as pessoas são tolas
Não se tem chance de ajudar os outros
Mas por muito tempo alimentamos o mito
De que nunca poderíamos nos separar
E que a conexão se enfraquece
Então é um sinal de má vontade
Mas na sua insatisfação, se faz mal aos outros
Então quando o primeiro de nós quis se libertar
Procurar criar uma vida significativa
Nós outros, na sensação de insegurança, nos tornamos desesperados
Então nos unimos rapidamente contra nosso fugitivo
E declaramos que ela não era capaz de ver
Que a conversa sobre o outro mundo acaba na rua
Mas quando perdemos o controle
E de repente estávamos feridos
Nossa moral hipócrita escorregou do barco
E as facadas se tornaram cada vez mais duras
E nenhuma derrota nunca foi tão difícil
Nossos laços artificiais foram cortados em uma noite
E gritamos alto de angústia porque a noite era escura
Nunca acreditamos que havia algo lá fora
Agora a conversa sobre conexão
Se transformou em uma confusão com lealdade
E a consanguinidade espiritual foi arrastada para a luz
Nossas rotinas habituais
Pareciam exatamente como aquelas que um dia nos uniram
E nossas lutas internas
Eram todas parte de uma divisão sutil
Até que nós mesmos, por fim, nos tornamos nossa maior ameaça