Fodd Fri
Jag hittade fågeln, vid brunnen på gården,
en rytande förvinterkväll.
Den låg där på marken, med obrukbar vinge
och med ögonen blanka av skräck.
Jag slöt mina händer försiktigt runt kroppen,
och förde den in i mitt hus.
Den åt och den drack, och den sov hela natten
framför brasan tills elden brann ut.
I gryningen vakna jag till av att fågeln
hade tagit sej upp på mitt bröst.
Där satt den och sjöng dom mest ljuvliga toner,
med sin rena och glasklara röst.
Och tonerna fyllde mitt ödsliga hus,
till dom mest avlägsna vinklar och vrår.
Sången gjorde mej glad, och mitt sinne blev ljust,
för jag visste att nu var vi två.
Jag köpte min fågel en gyllene bur,
och ställde den mitt på mitt bord.
Den var med när jag skrev, den var med när jag åt,
och den var också med när jag sov.
Jag prata med fåglen, jag spela för fågeln,
och den blev som en kär gammal vän.
Och i mina stunder av sorg och förtvivlan
så sjöng den mej lycklig igjen.
Med fågeln i huset var min ensamhet över,
och snart kände jag livslust igjen.
Så jag bjöd hem till fest, och jag bjöd hem till dans,
och vännerna fyllde mitt hem.
Vi satt hela nätter och pratade minnen,
ibland ända tills det blev ljust.
Och fågeln satt med oss, hur sent det än blev,
tills den somnade in i sin bur.
Och månader kom, och månader gick,
och snart hade sommarn blitt höst.
Och fågeln blev tystare för varje dag,
tills den slutligen miste sin röst.
Den satt i sin bur och såg ut genom fönstret,
mot en himmel så blytung och grå.
Och först i oktober förstod jag till sist
vad den satt där och kikade på.
Mot skyarna såg man dom flyga på led,
på väg mot sitt riktiga hem
Dom reste på instinkt, dom följde dom lagar
naturen så klokt har bestämt.
Jag såg på min fågel, som satt där på bordet,
så fjättrad och sorgsen och tyst,
så jag öppnade fönstret, och jag öppnade buren,
och jag såg hur min fågel flög ut.
Det går emot vår, snart ska träden slå ut,
nu är mörkret och kylan förbi.
Jag går runt i min trädgård och sneglar mot himlen,
för jag vet att snart kommer dom hit.
Och jag tror att just en av dom kommer att göra
en extra sväng över mitt hem
Om så blott för att visa sin uppskattning över
att få leva i frihet igen.
Pássaro Livre
Eu encontrei o pássaro, perto do poço no quintal,
numa noite fria de pré-inverno.
Ele estava ali no chão, com uma asa quebrada
e os olhos brilhando de medo.
Eu fechei minhas mãos cuidadosamente em volta do corpo,
e o levei para dentro de casa.
Ele comeu e bebeu, e dormiu a noite toda
na frente da lareira até o fogo se apagar.
Ao amanhecer, acordei com o pássaro
que tinha subido no meu peito.
Ali estava ele, cantando as mais lindas melodias,
com sua voz pura e cristalina.
E as notas preenchiam minha casa vazia,
fazendo ecoar em cada canto e recanto.
A canção me deixou feliz, e minha mente se iluminou,
porque eu sabia que agora éramos dois.
Comprei para meu pássaro uma gaiola dourada,
e a coloquei bem no centro da mesa.
Ele estava comigo quando escrevia, estava comigo quando comia,
e também estava quando eu dormia.
Eu conversava com o pássaro, eu tocava para o pássaro,
e ele se tornou como um velho amigo querido.
E nos meus momentos de tristeza e desespero
ele me cantava feliz novamente.
Com o pássaro em casa, minha solidão acabou,
e logo senti a vontade de viver novamente.
Então eu convidei para uma festa, e convidei para dançar,
e os amigos encheram meu lar.
Passamos noites inteiras falando sobre memórias,
sometimes até o sol raiar.
E o pássaro ficou conosco, não importava a hora,
fins que ele adormecia em sua gaiola.
E os meses passaram, e os meses se foram,
e logo o verão se transformou em outono.
E o pássaro ficou mais silencioso a cada dia,
até que finalmente perdeu sua voz.
Ele estava na gaiola olhando pela janela,
para um céu tão pesado e cinza.
E só em outubro eu finalmente entendi
o que ele estava observando lá fora.
Nos céus, vi-os voando em fila,
rumo ao seu verdadeiro lar.
Eles viajavam por instinto, seguiam as leis
que a natureza sabiamente estabeleceu.
Olhei para meu pássaro, que estava ali na mesa,
tão preso, triste e silencioso,
então abri a janela, e abri a gaiola,
e vi como meu pássaro voou para fora.
Está chegando a primavera, logo as árvores vão florescer,
agora a escuridão e o frio ficaram para trás.
Eu ando pelo meu jardim e olho para o céu,
porque sei que logo eles virão aqui.
E eu acredito que um deles fará
um desvio extra sobre minha casa
se apenas para mostrar sua gratidão por
poder viver em liberdade novamente.