Vem Ser Ett Barn
Konsten att överleva fick jag lära när jag var sju.
Jag var den enda vän jag hade, likadant då som nu.
Och när jag skapade min drömvärld, i mitt rum, hördes röster där nedifrån
fulla av hat och hån.
Min mammas gnat, min pappas arrogans
Som om jag inte fanns
Vem ser ett barn med ambitioner när han tycks trög och stum?,
när hans föräldrar ser en främling, ointressant o dum.
Vem ser ett barn som låser in sig? som blir sjuk av allt väsen där utanför,
vet att han bara stör.
Som aldrig ber om nåt för egen del, allt han gör är ju fel.
När jag var tio flydde min far, utan ett ord till oss som blev kvar.
Han hade visat klart att jag inte dög, jag var en mes och troligen bög.
Jag trodde hans sorti skulle dra, mig och min mor närmre varandra.
Hon fick ett samtal redan då samma kväll.
Sen blev hon var mans egendom, och hennes säng var aldrig tom.
Jag stängde dörr'n och ögonen, men jag fick höra samma gamla ljud igen.
Jag tog den breda lätta vägen utan att känna skam,
med min talang och med min hunger tog jag mig enkelt fram.
Vem ser ett barn som saknar vapen?,
utan värn står han kvar allt till sist i kön, likgiltighet hans lön.
Mina triumfer fick hon aldrig se,
varför skulle jag be?
Vem ser ett barn som inte orkar slita sig loss till slut?
Det var min dröm min heta önskan att hitta vägen ut.
Känner hon aldrig nånsin saknad?, eller sorg känner hon att det finns ett band
bara nån gång ibland.
Jag skulle aldrig våga ringa hem,
tänk om hon säger vem.
Vem Vem Ser Um Criança
A arte de sobreviver eu aprendi quando tinha sete.
Eu era o único amigo que eu tinha, igual agora como antes.
E quando eu criei meu mundo dos sonhos, no meu quarto, ouvi vozes lá de baixo
cheias de ódio e zombarias.
A reclamação da minha mãe, a arrogância do meu pai
Como se eu não existisse.
Quem vê uma criança com ambições quando ele parece lento e mudo?,
quando seus pais veem um estranho, desinteressante e burro.
Quem vê uma criança que se tranca? Que fica doente com todo o barulho lá fora,
sabe que só está atrapalhando.
Que nunca pede nada para si, tudo que faz é errado.
Quando eu tinha dez, meu pai fugiu, sem uma palavra para nós que ficamos.
Ele deixou claro que eu não prestava, eu era um frouxo e provavelmente gay.
Eu pensei que a saída dele nos aproximaria, eu e minha mãe.
Ela recebeu uma ligação naquela mesma noite.
Então ela se tornou propriedade de qualquer um, e sua cama nunca estava vazia.
Eu fechei a porta e os olhos, mas ouvi o mesmo velho som de novo.
Eu peguei o caminho mais fácil sem sentir vergonha,
com meu talento e minha fome, eu fui avançando sem dificuldade.
Quem vê uma criança que não tem armas?,
sózinho ele fica no final da fila, indiferença é seu prêmio.
Minhas vitórias ela nunca viu,
por que eu deveria pedir?
Quem vê uma criança que não consegue se libertar no final?
Era meu sonho, meu ardente desejo de encontrar o caminho para fora.
Ela nunca sente falta?, ou tristeza, sente que existe um laço
só de vez em quando.
Eu nunca teria coragem de ligar para casa,
e se ela perguntar quem?