Tuathadedanan
När Nordanvind sveper Riket kring
Lämnar Landet tomt och kargt
Och Kungens mark ligger naken kvar
Utan skörd för Fåfängans Makt
En Ek står ensam kvar
Ett Herresäte lämnat bart
Med sår som själen tär
Och ett hjärta svart Han ännu bär
Ett dunkelt sken genom lövverk och gren
Vid trädets fot ligger Döden allén
Och skrapar bark från trädets stam
Klär sitt näste med Evig skam
Eken står troget kvar
Med blicken svart under klar lunar
Ty rötter når dit längtan vill
Och bara Döden bär Tidens sigill
Bland mossens djupa snår
Där Eken ännu står
Med Döden i sin famn
Och med djupa ärr i sin stam
Tuathadedanan
Quando o vento norte sopra pelo Reino
Deixa a Terra vazia e árida
E a terra do Rei fica nua
Sem colheita para o Poder da Vaidade
Um Carvalho permanece sozinho
Uma propriedade senhorial deixada nua
Com feridas que consomem a alma
E um coração negro que ele ainda carrega
Uma luz sombria através das folhas e galhos
Aos pés da árvore está a Allee da Morte
E arranha a casca do tronco da árvore
Vestindo seu ninho com Eterna vergonha
O Carvalho permanece fiel
Com o olhar sombrio sob a lua clara
Pois as raízes alcançam onde a saudade quer
E só a Morte carrega o selo do Tempo
Entre os profundos matagais de musgo
Onde o Carvalho ainda está
Com a Morte em seus braços
E com profundas cicatrizes em seu tronco