Balladen Om Gustaf Blom Från Borås
Med gamle Highland Rover, en båt från Aberdeen,
vi låg uti San Pedro och lasta gasolin,
Där träffa jag i dockan på Texacos kontor
en man från San Fransisco, som hade mött min bror
Men det var inte detta jag skulle tala om,
det var om mannen själv och hans namn var Gustaf Blom.
Jag smugglade åt honom en flaska Calvadós,
han var från Västergötland men uppfödd i Borås.
Han talte med polisen och flaskan den gick klar,
vi lämnade San Pedro och körde till en bar,
det var ett slags speak easy, men blomman var betrodd
i Wilmington, Los Angeles och själva Hollywood.
På nittitalet kom jag till New York som matros
på Clara, sade Blom, det var en bark från Mönsterås,
i Nordatlanten fick vi en snöstorm ifrån Nord,
kaptenen, styrman och vår däckslast, allt gick över bord
Som jag var äldst i skansen, så tog jag nu befäl
och segla på kompassen till New Foundland, allt gick väl,
och när vi kom till New York så blev där rättegång,
men jag gick klar och seglade som båtsman till Geelong.
Jag kom i själva rushen och reste för den skull
som digger ut till Narrow Mine, jag ville gräva gull.
Jag grävde och jag vaska och skötte min affär,
och när jag kom till Melbourne, ja, då var jag millionär.
Jag ville ut och segla, jag ville lukta hav,
jag köpte mig en skonare, till Queensland mej begav,
Jag börja fiska pärlor, jag tappade mitt gull,
förlorade en halv million blott för en kvinnas skull.
Hon var från Fidji Island, jag föll i hennes garn,
och tvillingar hon fick, det var två nästan svarta barn.
Så kom den tredje pojken, men den, månntro, var vit
jag for till San Fransisco och tog pojken med mej dit.
Där har jag nu min business, jag har ett slakteri,
butiken ville jag att pojken skullet stå uti.
Men han sov alla dagar och söp varenda natt.
Hans hud var vit, hans ögon blå, men själen, den var svart.
Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik,
och själv går jag och sörjer i min blodiga butik,
men mina svarta pojkar från Fidji, kära bror,
de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor.
Jag tänker på den tiden, jag längtar ner till dem,
de är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem.
En skiftning i kulören, det gör väl ingenting
A Balada de Gustaf Blom de Borås
Com o velho Highland Rover, um barco de Aberdeen,
ficamos em San Pedro e carregamos gasolina,
Lá encontrei no cais, no escritório da Texaco,
um homem de San Francisco, que tinha conhecido meu irmão.
Mas não era disso que eu queria falar,
era sobre o homem em si e seu nome era Gustaf Blom.
Eu contrabandeei para ele uma garrafa de Calvados,
ele era de Västergötland, mas cresceu em Borås.
Ele conversou com a polícia e a garrafa passou,
saímos de San Pedro e fomos para um bar,
era um tipo de speak easy, mas a flor era de confiança
em Wilmington, Los Angeles e até mesmo Hollywood.
Nos anos noventa, cheguei a Nova York como marinheiro
na Clara, disse Blom, era um barco de Mönsterås,
no Atlântico Norte pegamos uma nevasca do Norte,
o capitão, o imediato e nossa carga, tudo foi pro mar.
Como eu era o mais velho na tripulação, assumi o comando
navegando pela bússola até Newfoundland, tudo correu bem,
e quando chegamos a Nova York, rolou um julgamento,
mas eu me saí bem e naveguei como marinheiro até Geelong.
Entrei na corrida e viajei por isso
como quem vai para Narrow Mine, eu queria garimpar ouro.
Eu cavei e separei e cuidei do meu negócio,
e quando cheguei a Melbourne, sim, eu era milionário.
Eu queria sair para navegar, queria sentir o mar,
comprei um escuna e fui para Queensland,
comecei a pescar pérolas, perdi meu ouro,
perdi meio milhão só por causa de uma mulher.
Ela era das Ilhas Fiji, eu caí na armadilha dela,
e ela teve gêmeos, eram dois meninos quase negros.
Então veio o terceiro menino, mas esse, acredite, era branco
fui para San Francisco e levei o menino comigo.
Lá tenho meu negócio, tenho um açougue,
a loja eu queria que o menino trabalhasse lá.
Mas ele dormia todos os dias e bebia a noite toda.
Sua pele era branca, seus olhos azuis, mas a alma, ah, essa era negra.
Agora ele está em Sing-Sing, magro como um cadáver,
e eu ando por aí lamentando na minha loja sangrenta,
mas meus meninos negros das Fiji, querido irmão,
elas aram o Pacífico azul e honram pai e mãe.
Penso naquele tempo, anseio por eles,
esse quase negros, mas eles têm um lar feliz.
Uma mudança na cor, isso não faz diferença.