Guldet Blev Till Sand
Han kom med mig
När jag drog bort den våren
Som en hund
Följde han mig tätt i spåren
Jag var glad åt hans sällskap
När jag sökte guldets land
Men Kristina, Guldet blev till sand
Vi slet ont
Ja, allt gott fick vi försaka
Ofta grät han och bad:
"Ta mig tillbaka"
Men jag vägrade alltid,
Fast jag tvekade ibland
Åh, Kristina, Guldet blev till sand
Han, som var min kamrat,
Han trodde mitt ord, fast jag redan då,
Såg att längs denna väg
Fanns knappa steg jag ville nå
Över prärien kom vi till en öken
Vi gick vilse och började se spöken
Man hör vatten som porlar,
När ens huvud står i brand
Åh, Kristina, Guldet blev till sand
Jag, som var hans kamrat,
Jag tog honom över land och hav
Öken, vinden har hängt
Ett täcke över hans tysta grav
Ur en stinkande källa
Drack han vatten
Han blev sjuk
Och gick bort från mig den natten
När hans blick hade slocknat,
Då gled klockan ur hans hand
Åh, Kristina, Guldet blev till sand
Åh, Kristina, Guldet blev till sand
O Ouro Virou Areia
Ele veio comigo
Quando eu deixei a primavera
Como um cachorro
Ele me seguiu de perto, na trilha
Eu estava feliz com sua companhia
Quando buscava a terra do ouro
Mas Kristina, o ouro virou areia
Nós sofremos muito
Sim, tivemos que abrir mão de tudo que era bom
Ele frequentemente chorava e pedia:
"Me leve de volta"
Mas eu sempre recusava,
Embora às vezes eu hesitasse
Oh, Kristina, o ouro virou areia
Ele, que era meu amigo,
Ele acreditava na minha palavra, mesmo quando eu já
Via que ao longo desse caminho
Havia poucos passos que eu queria alcançar
Sobre a pradaria chegamos a um deserto
Nos perdemos e começamos a ver fantasmas
Se ouve água borbulhando,
Quando sua cabeça está em chamas
Oh, Kristina, o ouro virou areia
Eu, que era seu amigo,
Eu o levei por terra e mar
Deserto, o vento se acumulou
Uma coberta sobre seu túmulo silencioso
De uma fonte fétida
Ele bebeu água
Ele adoeceu
E se foi de mim naquela noite
Quando seu olhar se apagou,
Então o relógio escorregou de sua mão
Oh, Kristina, o ouro virou areia
Oh, Kristina, o ouro virou areia