Karl XII
Där slog så stort ett hjärta, uti hans svenska barm
I glädje som i smärta, blott för det rätta varm
I med- och motgång lika, sin lyckas överman
Han kunde icke vika, blott falla kunde han
Se nattens stjärnor blossa på graven längesen
Och hundraårig mossa betäcker hjältens ben
Det härliga på jorden, förgänglig är dess lott
Hans minne uti Norden är snart en saga blott
Dock än till sagan lyssnar det gamla sagoland
Och Dvärgalåten tystnar mot resen efterhand
Än bor i Nordens lundar den höge anden kvar
Han är ej död, han blundar; hans blund ett sekel var
Böj, Svea, knä vid griften, din störste son göms där
Läs nötta minnesskriften, din hjältedikt hon är
Med blottat huvud stiger historien dit och lär
Och svenska äran viger sin segerfana där
Karl XII
Ali bateu um coração tão grande, em seu peito sueco
Na alegria e na dor, só pelo que é certo, ele é fervoroso
Em altos e baixos, igual, ele superou seu destino
Ele não podia recuar, só cair ele podia
Veja as estrelas da noite brilhando sobre o túmulo há muito tempo
E um musgo centenário cobre os ossos do herói
O maravilhoso na terra, sua sorte é efêmera
Sua memória no Norte logo será apenas uma lenda
Mas ainda escuta a lenda a antiga terra das histórias
E a canção dos anões silencia com o tempo
Ainda vive nas florestas do Norte o grande espírito
Ele não está morto, ele dorme; seu sono durou um século
Ajoelhe-se, Svea, junto ao túmulo, seu maior filho está ali
Leia a inscrição desgastada, ela é seu poema heroico
Com a cabeça descoberta, a história se aproxima e ensina
E a glória sueca consagra sua bandeira de vitória ali