Sorgsen Ton
Med sorgsen ton jag sjunga vill
Om ett förfärligt under
Du som det hör märk noga till
Och minns det alla stunder
Vid Gibbau by vid Penne strand
I Pommern i det tyska land
sig denna saken händer
En fattig bonde bodde där
och barn han hade många
Som gjorde honom stort besvär
om bröd han nödgas gånga
Den äldsta dottern av sin far
samt mor och syskon avsked tar
och ger sig ut att tjäna
En tid därefter hände sig
att fadern hennes dödde
och modern som sig ömkelig
på käpp och krycka stödde
bad dottern som var tämligt rik
till graven hjälpa faderns lik
som barnslig plikt befaller
Hon svarte det går mig ej an
Ej för mig skuld det bringar
Begraven hur i vill och kan
Men jag mitt mynt ej skingrar
Hur jag går klädder var man ser
Stor sak vad grav man gubben ger
Ej därom någon sköter
Då hennes fru slik hårdhet såg
Hon mera ädelt tänkte
Hon var barmhärtig i sin håg
Hon mat och pengar skänkte
Dess fru gav henne tvenne bröd
att ge sin mor som led stor nöd
och sådan hjälp behövde
När hon ett stycke hade gått
och harmsen brödet burit
Sin frus barmhärtighet försmått
och argt på modern svurit
kom hon där vägen oren var
tänk vad för medel då hon tar
att fina skorna spara
Där fanns ej sten där fanns ej spång
varpå hon kunde kliva
Gå kring blev vägen alltför lång
ej vill hon smutsig bliva
Då lägger hon de bröden så
att hon på dem kund torrskodd gå
men straffet resan stäckte
Dess fötter fastnar genast kvar
då hon på brödet träder
På benen hon förgäves drar
hon bannar svär och hädar
Ty som en stor och jordfast sten
orörlig står ock hennes ben
i marken synes fasta
Hon ropar då jag usla barn
försmått min moder snälla
har själv mig snärjt i syndens garn
det får jag nu umgälla
Om hjälp hon tigger varje man
de bjuda till men ingen kan
dess fot från marken röra
Ej kunde hon de sista ord
med bruten röst framföra
förrän den eljest fasta jord
begynte sig att röra
Hon knäppte sina händer ihop
och sjönk så neder i en grop
som henne strax betäckte
I människor betänken er
högfärden låten fara
Och girigheten som man ser
är och en farlig snara
Låt pigans ofärd varna er
från synd och flärd allt mer och mer
och från högfärdig levnad
Tom Triste
Com tom triste eu quero cantar
Sobre um terrível milagre
Você que ouve, preste atenção
E lembre-se a todo instante
Na vila de Gibbau, na praia de Penne
Na Pomerânia, na terra alemã
Essa história acontece
Um pobre camponês morava lá
E muitos filhos ele tinha
Que lhe davam grande trabalho
Para o pão ele tinha que ir
A filha mais velha do pai
Se despede da mãe e dos irmãos
E sai para trabalhar
Um tempo depois aconteceu
Que o pai dela faleceu
E a mãe, que estava tão fraca
Se apoiava em bengala e muleta
Pediu à filha, que era bem rica
Que ajudasse a enterrar o pai
Como manda a obrigação de filho
Ela respondeu: "Não me diz respeito
Não vou me envolver nisso
Como e onde enterrar, eu não sei
Mas não vou gastar meu dinheiro
Como vou me vestir, o que vão pensar
Grande coisa o que o velho vai ganhar
Ninguém se importa com isso"
Então a mulher, ao ver tal dureza
Pensou de forma mais nobre
Ela era misericordiosa de coração
E deu comida e dinheiro
A mulher deu-lhe dois pães
Para levar à mãe que estava em grande necessidade
E precisava dessa ajuda
Quando ela já tinha andado um pouco
E carregava o pão com raiva
Desprezou a misericórdia da patroa
E xingou a mãe com raiva
Chegou a um lugar onde o caminho era sujo
E pensou em como poderia
Salvar os sapatos
Não havia pedra, não havia ponte
Onde ela pudesse pisar
Caminhar ficou muito longo
E não queria se sujar
Então colocou os pães de forma
Que pudesse andar em cima deles
Mas a punição a esperava
Seus pés ficaram presos imediatamente
Quando ela pisou no pão
Ela puxava as pernas em vão
E xingava, praguejava
Pois como uma grande e firme pedra
Suas pernas estavam paradas
Pareciam fixas no chão
Ela gritou: "Oh, pobre criança
Desprezei minha mãe bondosa
Me enredou no laço do pecado
E agora tenho que pagar por isso
Se ela pedir ajuda a qualquer homem
Eles se oferecem, mas ninguém pode
Mover meu pé do chão"
Ela não conseguiu pronunciar as últimas palavras
Com a voz quebrada
Antes que a terra firme
Começasse a se mover
Ela juntou as mãos
E afundou em um buraco
Que logo a cobriu
Ó homens, pensem
Deixem a soberania de lado
E a ganância que se vê
É uma armadilha perigosa
Que a desgraça da moça os avise
Contra o pecado e a vaidade cada vez mais
E contra a vida de arrogância.