Rolandskvadet
Seks mine jarlar heime vera, gøyme det gullet balde,
Andre seks på heidningalando då svinga dei jørni kalde!
- Rida dei ut av Franklandet med dyre dros i sadel,
Bles i luren Olivant på Ronsalavollen.
Runde dei opp sine silkje segl høgt i sigalråe,
Sigla dei ut åt hei'ingslondo i virkevikune ein og tvåe.
Arene og ankaret tok inn på kvite sanden:
Det var Roland, konungafredan, trødde den fysste på land.
Slogest dei utpå Ronsarvollen i dagane två og trjå;
Blåmennan fall for Rolandssverd som gav seg fyri ljåe.
Fram så søkte blåmann-fjødi skygde fyri sole;
Reddast var ein jamningen bad Roland blåse i hornet.
Roland sette luren fyr blogga munn, så bles han i med vreide;
Ljoden ber ivi hav og fjell, i trio dagar av leide.
Det var Magnus kongjen, no set han i å gråta:
Kva tru vantar freden min? No høyrer eg luren låta!
Det var Magnus kongjen,
Skundar han sin fred:
Daud låg Roland konunga-freden,
Heldt i han sitt sverd.
Heim kom Magnus kongjen.
Og settest dei alle traude.
Skipet var fullt av sylv og gull,
Og heidningan låg att daude.
A Canção de Roland
Seis dos meus guerreiros em casa, guardando o ouro com cuidado,
Outros seis na terra dos pagãos, lá eles enfrentam o frio!
- Cavalgam para fora da França com suas montarias de luxo,
Sopra a corneta Olivant em Ronsaravollen.
Levantam suas velas de seda bem alto no vento,
Navegam para a terra dos pagãos na primeira e na segunda.
As âncoras e as âncoras tocaram a areia branca:
Era Roland, o rei da paz, o primeiro a pisar em terra.
Lutaram em Ronsaravollen durante dois ou três dias;
Os homens azuis caem pela espada de Roland, que corta como uma foice.
Então, os homens azuis buscaram abrigo do sol;
O mais assustado era um camarada que pediu a Roland para tocar a corneta.
Roland colocou a corneta na boca e soprou com raiva;
O som ecoa pelo mar e montanhas, por três dias a fio.
Era o rei Magnus, agora ele começa a chorar:
O que falta à minha paz? Agora ouço a corneta tocar!
Era o rei Magnus,
Apressa-se para sua paz:
Roland, o rei da paz,
Morreu com sua espada em punho.
Magnus, o rei, voltou para casa.
E todos se reuniram em luto.
O navio estava cheio de prata e ouro,
E os pagãos ficaram mortos.