Om Aftonen
Det var om aftonen som sommaren flög rakt I famnen min,
Och jag log som I min späda barndomstid,
Och röda, röda blomster I mitt hjärta gingo in
Med en doft som var som evighetens frid.
Det var om aftonen jag älskade som jag ej älskat förr
Och all världen var min sköna mörka brud,
Och mitt hjärta stod på gavel som en salighetens dörr
Med en ingång till förbarmandet och Gud.
Och jag hörde gamla sånger komma åter hemifrån,
Och av det ljus jag drack blev själen stor och ny,
Och alla gamla träd och alla glänsande strån
Sjöngo in mig I min barndoms gröna by.
Och jag dansade bland träden och jag sjöng för ljung och sten,
Och min visa var så hög som aldrig mer,
Den slocknade som glansen utav himlens sista sken -
Det var om aftonen, då solen hon gick ner.
Sobre aftonen
Foi a noite que o verão voou direto em meus braços,
E eu sorri enquanto a minha mais tenra infância,
E vermelho, flor vermelha no meu coração entrou em
Com um aroma que era como a paz eternidade.
Foi à noite, eu amei que eu não tenha amado antes
E todo o mundo era a minha noiva linda escuro
E o meu coração ficou em pé como uma porta de felicidade
Com uma entrada para förbarmandet e Deus.
E ouvi as músicas antigas voltar para casa,
E pela luz que eu bebi foi a alma grande e novo,
E todas as velhas árvores e todos os cabelos brilhantes
Sang-me na minha infância vila verde.
E eu dançava entre as árvores e eu cantei para urze e pedra,
E meu ponto de vista foi tão alta como nunca,
O extinto como o brilho do céu última luz -
Foi à noite, quando o sol se punha.