Fobisk sälta
Jag är förlorad, mellan nattsvarta stränder
och vrålande avgrunder ute till havs
Dessa brutna mastar och sönderslitna segel,
Har lett mig djupare till stormande vatten
Framtiden är oviss, men jag tynar bort
Likt den bleka solen bakom dimmorna
Detta skrov är vätat, men ej av böljande blå
Utan utav blodrödaste aversion till livet
Verkligheten är det helvetet som hemsöker mig varje natt
Misstron inför välmening är min defekt, mitt sociala handikapp
Denna sjukdom är kronisk, det har aldrig funnits något bot
Detta tillstånd är permanent, jag har alltid känt såhär
Acceptans skall komma när vattnet börjar tas in
När lungorna fylls till bredden med meningslöshet
Och det är då alla osvarade frågor skall besvaras
Det är då det sista andetaget äntligen kan få dö ut
Det är då det sista andetaget slutligen kan få befrias
I ett sista desperat försök för att fånga upp vind
Och att försöka styra upp kursen in mot land igen
Så sväljer både skräcken och vågorna mitt allt
Låt hennes vaggande söva mig tillslut
Sluka mig och föra mig till min vattenfyllda grav
Få känna hur allt upphör
Inte just för stunden, utan för all framtid
Låt hennes djuphavsgrav söva mig tillslut
Lugna mig och föra mig hemåt åter igen
Få känna hur allt äntligen ger efter
Att min livslånga kamp äntligen nått sitt slut
Känn ingen saknad, känn ingen ilska
Sörj ej det oundvikliga som hända skall
Vi föddes alla endast för att dö
Att lätta ankar från livets hamn
Salgado de Fobia
Estou perdido, entre praias escuras como a noite
E gritos de abismos lá no mar
Esses mastros quebrados e velas rasgadas,
Me levaram mais fundo a águas tempestuosas
O futuro é incerto, mas estou murchando
Como o sol pálido atrás da neblina
Esse casco está encharcado, mas não de azul ondulante
E sim do mais vermelho ódio à vida
A realidade é o inferno que me assombra toda noite
A desconfiança diante da boa intenção é meu defeito, minha deficiência social
Essa doença é crônica, nunca houve cura
Esse estado é permanente, sempre me senti assim
A aceitação virá quando a água começar a entrar
Quando os pulmões se encherem de futilidade
E é então que todas as perguntas sem resposta serão respondidas
É então que o último suspiro finalmente poderá se apagar
É então que o último suspiro finalmente poderá ser libertado
Em uma última tentativa desesperada de captar o vento
E tentar direcionar o curso de volta para a terra
Assim, tanto o medo quanto as ondas engolem tudo que sou
Deixe que seu embalo me faça adormecer no final
Me engula e me leve para meu túmulo cheio d'água
Sentir como tudo chega ao fim
Não apenas por um momento, mas para toda a eternidade
Deixe que seu túmulo nas profundezas me faça adormecer no final
Me acalme e me leve de volta para casa
Sentir como tudo finalmente cede
Que minha luta de uma vida inteira finalmente chegou ao fim
Não sinta falta, não sinta raiva
Não lamente o inevitável que está por vir
Todos nós nascemos apenas para morrer
Para levantar âncora do porto da vida