I fälens ände
I fälen av en stor man. Av daga satt Han sig
Liknelsen av glimmerport i fälens ände,
min strävan går däri.
Var marja stäles glädjen, ifrån längtans hjärtan.
Ett avsked från jordeliv är ett avsked från smärtan.
I soluppvaknan bört he rörs, i solnedfall likvis.
Men i famnen borti köldens fång, i fälens ände,
vart liv där stane av.
Folk lovar med sitt hjärta, folk lovar med sin hand.
Under solen knyts förtroeliga band
men knuten slits ut och folk vänder sig mot folk.
En tid av otid antågar, vår glob i uppror står.
En jord åt eftermälet vårt, ovisshet spår,
men i Guds hänrer'n ger he lagt
Världen böjd efter dårens tillskaft,
vad bändes och vrides härnest.
När häxmän trälar mot makternas höjd,
irrad långt bort..
Mot stupet av fälens ände.
No Fim do Campo
No fim de um grande homem. De manhã ele se sentou
A semelhança de um portal brilhante no fim do campo,
minha luta vai por aí.
Onde a alegria se esconde, dos corações cheios de anseio.
Uma despedida da vida na terra é uma despedida da dor.
Na alvorada, tudo se agita, ao pôr do sol, da mesma forma.
Mas nos braços perdidos no frio, no fim do campo,
minha vida ali parou.
As pessoas prometem com o coração, as pessoas prometem com a mão.
Sob o sol, laços de confiança são formados
mas o nó se desfaz e as pessoas se voltam umas contra as outras.
Um tempo de desordem se aproxima, nosso planeta em revolta.
Uma terra para nossa memória, incerteza à vista,
mas nas mãos de Deus, tudo está colocado.
O mundo se curva diante da tolice,
o que foi quebrado e retorcido a seguir.
Quando os feiticeiros se curvam diante do poder,
perdidos muito longe..
Rumo ao abismo do fim do campo.