Dödens Strand
Smärtan tär själen, en tystnadens tår faller,
mot sorgedränkt jord, den svartaste mull.
Den tunga svärta som blindar min syn,
darrandes på knä, världen faller skata ned.
Mina händer fylls, med livets vatten,
detta varma flöde, jag går stilla hän.
Släpper mitt svaga grepp, förlöst från väven.
från de bojor, som fjättrat mig.
Vader fram i mörkret i minnenas flod,
ett ändlöst ropande efter dödens strand.
Svagt skymtar hon, vars son jag är.
djupet och mörkret, farsontes bittra moder.
Faller på knä inför, hennes sjukliga prakt.
hennes kalla barm, välkomnar mig åter...
A Praia da Morte
A dor consome a alma, uma lágrima do silêncio cai,
contra a terra encharcada de luto, a mais negra terra.
A pesada escuridão que cega minha visão,
tremendo de joelhos, o mundo desaba em desgraça.
Minhas mãos se enchem, com a água da vida,
esse fluxo quente, eu vou em paz.
Solto meu fraco aperto, libertado da teia.
das correntes que me aprisionaram.
Caminhando na escuridão no rio das memórias,
um grito sem fim pela praia da morte.
Ela aparece vagamente, a quem sou filho.
o abismo e a escuridão, a amarga mãe da dor.
Caio de joelhos diante de sua doentia beleza.
seu peito frio, me acolhe novamente...