Skild från hugen
Sjung, med sinne och håg i natt
Ljud, vår urgamla ton från visdomens brunn
Dröm, må du famna mig och leda mig hän
I väg, genom dvalan bära min färd
Jag lämnar hamn
Genom dvalan bära min färd, jag lämnar hamn
Flög över hav, red över land och berg
Girig lärt av sejdande ljud och valans konst
Mötte kamp med ovän som av Gagnråd lärt
Död av Odens stav
Strider, med spjut som smitts i ord
Naglad av runans kraft
Sårad, av stål som mörkret stöpt
Där som hugen skiljs
Faller ned i tidens djup
Ned i skuggor då hugen från hamnen skiljs
Slagen och förvillad till en plats
Där som solen aldrig ler
Vart nu än vägen går, i förtvivlan ses inga spår
Förlorat allt, förlorad själ
Där hugen aldrig mer finner hem
Jag söker min hamn, men glömmer mitt namn
Ropen ger inget svar, i tomhet vandrar jag kvar
Jag ser de jag högt har älskat men svek
De står vid en kropp förvriden och blek
Aldrig mer ska valans stav stå i min hand
Liksvanens dräkt ska aldrig lånas till mig
Tövade kvar i skymningsresans kala, land
Död i vanvett och sorg
Separado da Mente
Cante, com mente e coração esta noite
Som, nossa antiga melodia da fonte da sabedoria
Sonhe, que você me abrace e me guie
Caminho, através do sono leve minha jornada
Eu deixo o porto
Através do sono leve minha jornada, eu deixo o porto
Voei sobre o mar, cavalguei por terras e montanhas
Guloso, aprendi com os sons encantados e a arte da baleia
Enfrentei a luta com o inimigo que aprendeu com Gagnråd
Morto pela vara de Odin
Lutas, com lanças forjadas em palavras
Pregado pelo poder das runas
Ferido, pelo aço que a escuridão moldou
Lá onde a mente se separa
Cai no profundo do tempo
Para as sombras quando a mente se separa do porto
Derrotado e confuso para um lugar
Onde o sol nunca sorri
Por onde quer que o caminho vá, na desespero não há rastros
Perdi tudo, alma perdida
Lá onde a mente nunca mais encontra lar
Busco meu porto, mas esqueço meu nome
Os gritos não trazem resposta, na solidão eu permaneço
Vejo aqueles que amei intensamente, mas traíram
Eles estão ao lado de um corpo retorcido e pálido
Nunca mais a vara da baleia estará em minha mão
O traje do cisne negro nunca será emprestado a mim
Permaneci preso na árida terra da jornada ao crepúsculo
Morto em loucura e tristeza