Lindansaren
Jag minns min barndoms längtan
Jag minns den starkt och klart:
att kunna gå på lina
under en cirkus välvda tak
Tänk, att få sväva högt där uppe
som en stjärna i det blå
Långt ovan pajasar och clowner
ville jag dansa fram på tå
Och våren kom och värmen
och det var årets stora dag
Med vimplar och fanfarer
kom cirkusen till stan
Och jag satt först och främst av alla
när orkestern spela' opp
Och längtan var som svindel
eller feber i min kropp
Jag njöt av alla konster
av mänskor och av djur
Men lycklig blev jag inte
förr'n det var lindansarens tur
när virveltrumman skrällde
och ljuset släcktes ner
Bara en ensam strimma lyste
när han tog sitt första steg
Han svävade som tyngdlös
Han dansa' som i trance
Det var så obeskrivligt vackert
att vi förstod att det är sant
att man kan trotsa alla lagar
att man kan bryta alla band
och att det inget finns i världen
som en mänska inte kan
Och vad vet jag väl vad som hände
om det var nåt som inte höll
om det var nåt som sprack
eller nåt som brast
men han snubblade och föll
Och medan skriken blev till tystnad
och mitt hjärta slog och slog
så låg en stjärna där i sågspånet
och slocknade och dog
Men livet måste levas
också när man inte längre vill
Men jag gick aldrig mer på cirkus
Jag hörde inte längre till
Det är som miste man förmågan
att ge sej drömmarna i våld
när man har sett en stjärna falla
på alltför nära håll
O Equilibrista
Eu lembro da saudade da infância
Eu lembro dela forte e clara:
Poder andar na corda
Sob o teto curvado do circo
Pensa, poder flutuar lá em cima
Como uma estrela no azul
Longe dos palhaços e dos bufões
Queria dançar na ponta dos pés
E a primavera chegou com calor
E era o grande dia do ano
Com bandeirinhas e fanfarras
O circo chegou na cidade
E eu estava lá, o primeiro de todos
Quando a orquestra começou a tocar
E a saudade era como um vertigem
Ou febre dentro do meu corpo
Eu aproveitei todas as artes
De humanos e de animais
Mas não fiquei feliz
Até chegar a vez do equilibrista
Quando o tambor rufou
E as luzes se apagaram
Só um feixe solitário iluminava
Quando ele deu seu primeiro passo
Ele flutuava como se não tivesse peso
Ele dançava como em transe
Era tão indescritivelmente lindo
Que entendemos que é verdade
Que se pode desafiar todas as leis
Que se pode romper todos os laços
E que não há nada no mundo
Que um ser humano não possa fazer
E o que eu sei do que aconteceu
Se algo não se sustentou
Se algo estourou
Ou se algo quebrou
Mas ele tropeçou e caiu
E enquanto os gritos se tornaram silêncio
E meu coração batia e batia
Havia uma estrela ali na serragem
E apagou e morreu
Mas a vida deve ser vivida
Mesmo quando não se quer mais
Mas eu nunca mais fui ao circo
Não pertencia mais a isso
É como se perdesse a capacidade
De se entregar aos sonhos
Quando se vê uma estrela cair
De perto demais.