Segervisa
Vinterns första snö faller mot min hand,
blickar upp mot himmel grå,
månget månvarv har drivit bi.
En lång väntan på isens tid,
känner skogens andedräkt,
en andning fylld av urkraft.
Korpen mig kallar, för att visa väg,
till mitt ödes hall.
Ett farväl, ett löfte i blod,
att åter ses när isen bryter upp.
Börjar min resa mot Ägirs hall,
en sista blick mot min viloplats.
I nedan står tiden still,
i ovan är djupet svart,
i öster blir du bunden ... av kval.
I väster står porten tung,
i söder där blir du blind,
i norr finner du svar.
Land möter hav, natt möter dag.
Is möter jord, frågor möter svar.
Stjärnors sken faller på is,
speglar den svarta ytan.
Lämnar den snötäckta strandens kant,
där hav möter jord ... frusen mark.
Bortom den ärrade spegeln i fjärran,
kallar min fjättrade själabror.
Över Ägirs frusna hall,
bär min väg för att bli hel.
Nio är vågorna,
nio är synerna,
nio är nätternas kval,
nio är smärtorna,
nio är offren,
nio är livets tal.
Mörk är natten trots stjärnors sken,
tung och trött i sinne och kropp.
Vinden driver över isen, så bitter och kall.
Minnen driver till ytan, glömda dagar.
En smärta förstenar min kropp.
Natten lyser upp i ett förblindande sken,
faller på knä, rösters dån ...
Ansikten förvridna i underliga grin;
skepnader rusar förbi.
Drömlika gestalter med vingar av blod
dansar över marken.
Svärdsång och hornlåt,
hovtramp och djurvrål,
galder och runsång,
blot och offer till Grimner.
Vargagrin och björnram,
en bärsärks raseri.
Skugglika själar med blånad eld,
gråben förlöst i månens sken ...
Svärdsång och hornlåt,
hovtramp och djurvrål,
galder och runsång,
blot och offer till Grimner.
Land möter hav, natt möter dag.
Is möter jord, frågor möter svar.
Känner vinterns andedräkt,
en andning fylld av urkraft.
Korpen mig kallar,
för att visa väg till mitt ödes hall.
Fragment av svar givna i syn,
otydliga i sin klarhet ...
Åter tillbaks i nattens kyla,
bländad av bilderna.
En glimt av vad som komma skall,
eller forna minnen från havets djup?
Tankarna vandra, svårt att se.
Fler frågor utan svar ...
Utan svar ...
Canção do Destino
A primeira neve do inverno cai na minha mão,
banco os olhos para o céu cinza,
muitos ciclos da lua já se passaram.
Uma longa espera pelo tempo do gelo,
sinto a respiração da floresta,
um sopro cheio de força primordial.
O corvo me chama, para mostrar o caminho,
pela sala do meu destino.
Uma despedida, uma promessa no sangue,
que nos veremos de novo quando o gelo se romper.
Começo minha jornada para a sala de Égir,
um último olhar para meu lugar de descanso.
Abaixo, o tempo para,
acima, a profundidade é negra,
oeste, você ficará preso... em tormento.
A oeste, a porta é pesada,
no sul, você ficará cego,
no norte, encontrará respostas.
Terra encontra mar, noite encontra dia.
Gelo encontra terra, perguntas encontram respostas.
O brilho das estrelas cai sobre o gelo,
reflete a superfície negra.
Deixo a borda da praia coberta de neve,
donde o mar encontra a terra... solo congelado.
Além do espelho marcado à distância,
meu irmão da alma, preso, me chama.
Sobre a sala congelada de Égir,
meu caminho leva à cura.
Nove são as ondas,
nove são as visões,
nove são os tormentos das noites,
nove são as dores,
nove são os sacrifícios,
nove são os números da vida.
Escura é a noite apesar do brilho das estrelas,
pesada e cansada na mente e no corpo.
O vento sopra sobre o gelo, tão amargo e frio.
Memórias emergem à superfície, dias esquecidos.
Uma dor petrifica meu corpo.
A noite brilha em um brilho ofuscante,
caio de joelhos, o clamor das vozes...
Rostos distorcidos em sorrisos estranhos;
formas correm ao meu redor.
Figuras oníricas com asas de sangue
dançam sobre a terra.
Canto da espada e música de chifre,
passo da corte e rugido de animais,
encantamentos e canções rúnicas,
sacrifícios e oferendas a Grimner.
Sorriso de lobo e rugido de urso,
a fúria de um berserker.
Almas sombrias com fogo azul,
libertadas sob o brilho da lua...
Canto da espada e música de chifre,
passo da corte e rugido de animais,
encantamentos e canções rúnicas,
sacrifícios e oferendas a Grimner.
Terra encontra mar, noite encontra dia.
Gelo encontra terra, perguntas encontram respostas.
Sinto a respiração do inverno,
um sopro cheio de força primordial.
O corvo me chama,
para mostrar o caminho para a sala do meu destino.
Fragmentos de respostas dadas em visões,
indistintos em sua clareza...
De volta ao frio da noite,
ofuscado pelas imagens.
Um vislumbre do que está por vir,
ou memórias antigas das profundezas do mar?
Os pensamentos vagam, difícil de ver.
Mais perguntas sem respostas...
Sem respostas...