Den Dödes Drömmar
Grå moln täcker skyn,
mitt väsen fylls av längtan
Himlen öppnar sig åter
över min mörka glänta
Det svala regnet faller
på min förgångna kropp,
sipprar ned i mitt inre,
förlöser kyla späder blod.
Kylan föder minnen
om blod, död och ära.
Regnet föder drömmar
om en ny tidlös era.
Denna livlösa kropp
ärgad av stål och tid.
Stungen djupt av svek
likt törnar i tusen
Sorg och oändligt hat,
dödens tysta kalla invit,
livets döende låga
mellan död och liv.
Är jag blott en skugga
som vandrar bland vaga minnen?
Födda ur min ensamhet
ur min döende låga
döende likt den ljuva
natten vid gryningen,
då solens strålar
fördriver stjärnors sken...
Stilla skuggor från falnad tid,
tänder glöd ur gammal aska.
Gömda spillror av hopp
i den dödes drömmar...
Os Sonhos do Morto
Nuvens cinzas cobrem o céu,
minha essência se enche de anseio.
O céu se abre novamente
sobre minha clareira sombria.
A chuva fresca cai
sobre meu corpo passado,
dripa em meu interior,
libera o frio, dilui o sangue.
O frio gera memórias
sobre sangue, morte e honra.
A chuva alimenta sonhos
sobre uma nova era atemporal.
Este corpo sem vida
manchado de aço e tempo.
Picado fundo pela traição
como espinhos em mil.
Tristeza e ódio infinito,
o convite frio e silencioso da morte,
a chama moribunda da vida
entre a morte e a vida.
Sou apenas uma sombra
que vaga entre memórias vagas?
Nascidas da minha solidão
da minha chama moribunda
morrendo como a doce
noite ao amanhecer,
quando os raios do sol
expulsam o brilho das estrelas...
Sombras silenciosas de um tempo desvanecido,
acendem brasas da velha cinza.
Fragmentos escondidos de esperança
nos sonhos do morto...