Eld
Tronar på bädd så röd
dömd att evigt vakta,
en gång luftens okrönte kung
nu fjättrad tills tid blir aska
Eld så ren, bränner köttet
tänder skiljer märg från ben
Sover glömskans
befriande sömn
men drömmar ger ej
honom vila
En strimma av rök,
svart som opal,
blott stoft av det som
skall komma
Eld så ren, bränner köttet,
tänder skiljer märg från ben,
Vakna, sprid dina vingar
och låt skuggan härska än en gång.
Ondsint, förbittrad,
ruvar på hämd.
Galen av hunger,
tårar av blod...
Liv skall ge vika för död...
...och döden skall komma
för ung som för gammal
och rensa upp landet från mänsklighet
Högt över träden med
vindar av storm,
ett liv för varje år, vid
Helheims rand.
För dagar av pina för
dagar av sorg,
ett hat är övermäktigt, nu
ni döden skall dö.
Eld så ren, bränner köttet,
tänder skiljer märg från ben.
Vakna, sprid dina vingar
och låt skuggan härska
än en gång
Fogo
Rugir na cama tão vermelha
condenado a vigiar pra sempre,
um dia o rei não coroado do ar
agora preso até o tempo virar cinzas.
Fogo tão puro, queima a carne
acende, separa a medula do osso.
Dormindo o sono libertador
da esquecência,
más os sonhos não dão
nenhuma paz a ele.
Uma tira de fumaça,
preta como opala,
só poeira do que
está por vir.
Fogo tão puro, queima a carne,
acende, separa a medula do osso,
Acorda, espalha suas asas
e deixa a sombra reinar mais uma vez.
Malévolo, amargurado,
aguarda sua vingança.
Louco de fome,
lágrimas de sangue...
A vida cederá à morte...
...e a morte virá
para jovem como para velho
e limpará a terra da humanidade.
Altos sobre as árvores com
ventos de tempestade,
um ano de vida para cada ano, na
fronteira de Helheim.
Por dias de dor, por
dias de luto,
um ódio é avassalador, agora
vocês, a morte, devem morrer.
Fogo tão puro, queima a carne,
acende, separa a medula do osso.
Acorda, espalha suas asas
e deixa a sombra reinar
mais uma vez.