Fylgians Dans
Stjärnbeklädda djup
ovan nyfallen snö
en öde vind
drar sakta bi...
Lägger sig sakta
över det kalla
kristallhavets
eviga töcken...
En sista vandring
åstad fram i natten
över den frusna marken
genom råets rike...
Dessa sollösa timmar i ensamhet
i skuggan av mitt inre
under månars full
dessa sollösa timmar i ensamhet
min kropp blir mitt inre
träder i fylgians hamn
följer i dess dans
Dränkt av de silverne tårar
som faller om natten
väcker en del av mig
som dväljs i tystnad
likt en gäckande skugga
i själens väv...
Dança dos Fylgianos
Estrelas no profundo
sobre a neve recém-caída
um vento deserto
sopra devagar...
Se deita lentamente
o frio
do mar de cristal
na eterna névoa...
Uma última caminhada
avança na noite
sobre o chão congelado
pelo reino do frio...
Essas horas sem sol na solidão
na sombra do meu interior
sob a lua cheia
essas horas sem sol na solidão
meu corpo se torna meu interior
entra no porto dos fylgianos
segue na sua dança
Afogado nas lágrimas prateadas
que caem à noite
acorda uma parte de mim
que dorme em silêncio
como uma sombra brincalhona
na teia da alma...