Rövarkungens Ö
"rövarkungen sa till mig, vid sängen sent en natt
du ligger ju där ensam, sök din egen skatt
men jag är ju så liten, och världen är så stor
då sa rövarkungen, den är större än du tror
vad menar du med det sa jag, under min tunga filt
kan jag resa mig ur sängen, och göra vad jag vill
då drog rövarkungen sitt långa skarpa svärd
stig upp din lilla myra, och visa vad du är värd
och svärdet sken och blixtrade, av silver och av guld
rövarkungen skrattade, dig skall jag slå omkull
du dumma lilla slav, du snusar på din bädd
du är så snäll och blåögd, och skräckslagen och rädd
nu ska jag lära dig nånting, som du har nytta av
följ med mig på en resa, på rövarkungens hav
där styr jag alla vindar, och krossar alla skepp
som vågar styra motsols, eller pröva på några knep
men snälla rövarkung, sa jag och tänkte på min mor
jag kan väl inte resa, utan några skor
då högg han sönder sängen, i ett enda väldigt slag
min resa den är skoningslös, utan mildra drag
från spillrorna av sängen, kröp jag skamset fram
här gavs ju inte nån pardon, och ingen tryggad hand
rövarkungen vrålade, och skrattade och skrek
nu seglar vi på vågor av styrka och av svek
och hemska var dom scener, som jag sen fick se
vår båt gled genom blod och eld, och genom väl och ve
och mina ögon var försvarslösa, så ljusa och så blå
rövarkungen hånlog, se och smaka på
vi hade kommit till en ö, så svart och klädd i sot
där hade aldrig något träd, nånsin slagit rot
jag såg en skara människor, så bleka och så grå
rövarkungen log och sa, här kommer mina får
och alla hade flaggor, av mörken terrierlen
dom hurrade och viftade, men bara månen sken
jag var nog lite rädd, på rövarkungens strand
han viskade ur mungipan, jag har dom i min hand
och nu så fick jag se, rövarkungens ö
där ingen kunde leva, och alla ville dö
och fåglarna sa jag så tyst, han började att le
där rövarkungen lever kan, ingen flyga mer
där hade man en slags fabrik, som ville allas väl
man tillverkade penningar, ur människornas själ
den slet man ut ur kroppen, med hyrda bödlas hjälp
rövarkungen gäspade, dö eller sälj
och där satt alla gamla, på ett ensligt litet skär
eller sattes ut i havet, på sin allra sista färd
och där såg man många unga, på hopplöshetens strand
dom samlade på snäckor, som föll ur deras hand
och över hela ön, blixtrade hans svärd
skräcken den var delad, och ingen mera värld
jag sa till rövarkungen, här är så mörkt och kallt
han stampade i marken, min eld är mer än allt
han sa jag samlar guld, och inget ont i det
min vilja är mitt svärd, och det kan alla se
jag ger arbete åt alla, och om jag skulle dö
då börjar havet svalla, och ön går upp i rök
han dansade, och skrattade, och lekte med sitt svärd
nu hugger jag dig mitt itu, du dumma snälla värld
vad ska ni göra utan mig, och styrkan i min arm
utan mig, så vore ni, en potta full av sand
så smög jag bort från stranden, och månens silversken
jag smög från rövarkungen, och vinden tjöt och ven
jag hittade en båt, och lade ut från land
sakta flöt jag ut, från rövarkungens strand
jag känner mig så frusen, så liten och så rädd
jag längtade efter ljuset, och värmen i min bädd
och havets svarta yta, under månens sken
fanns ingen annan människa, så långt jag kunde se
jag var den sista människan, på detta tomma hav
och rövarvinden ven, under många sjömäns grav
men när jag var som ensammast, och allt var dött och grått
hördes plasket av en åra, såg jag skymten av en annan båt
A Ilha do Rei Ladrão
o rei ladrão me disse, ao lado da cama, tarde da noite
você está aí sozinho, busque seu próprio tesouro
mas eu sou tão pequeno, e o mundo é tão grande
então disse o rei ladrão, ele é maior do que você pensa
o que você quer dizer com isso, eu perguntei, sob meu cobertor
posso me levantar da cama, e fazer o que eu quiser
então o rei ladrão puxou sua espada longa e afiada
levante-se, sua formiguinha, e mostre o que você vale
e a espada brilhava e reluzia, de prata e de ouro
o rei ladrão ria, eu vou te derrubar
você, sua pequena idiota, está deitada na sua cama
você é tão gentil e ingênua, assustada e com medo
agora eu vou te ensinar algo, que você vai precisar
venha comigo numa jornada, pelo mar do rei ladrão
onde eu comando todos os ventos, e destruo todos os navios
que ousam navegar contra a corrente, ou tentar algumas manobras
mas, por favor, rei ladrão, eu disse pensando na minha mãe
não posso viajar, sem nenhum par de sapatos
então ele cortou a cama, com um único golpe
minha jornada é implacável, sem suavidade alguma
das sobras da cama, eu rastejei envergonhado
aqui não há perdão, e nenhuma mão amiga
o rei ladrão rugiu, e riu e gritou
agora navegamos em ondas de força e de traição
e eram horríveis as cenas, que eu então vi
nosso barco deslizava por sangue e fogo, e por bem e mal
e meus olhos eram desprotegidos, tão claros e tão azuis
o rei ladrão zombava, veja e prove
chegamos a uma ilha, tão negra e coberta de fuligem
nunca houve uma árvore, que algum dia fincasse raiz
vi um grupo de pessoas, tão pálidas e tão cinzas
o rei ladrão sorriu e disse, aqui estão minhas ovelhas
e todos tinham bandeiras, de uma escuridão terrível
eles aplaudiram e acenaram, mas só a lua brilhava
eu estava um pouco assustado, na praia do rei ladrão
ele sussurrou de seu canto, eu os tenho em minhas mãos
e agora eu pude ver, a ilha do rei ladrão
onde ninguém podia viver, e todos queriam morrer
e os pássaros disseram tão baixo, ele começou a sorrir
onde o rei ladrão vive, ninguém pode mais voar
ali havia uma espécie de fábrica, que queria o bem de todos
fabricavam dinheiro, da alma das pessoas
e arrancavam isso do corpo, com a ajuda de algoz contratado
o rei ladrão bocejou, morra ou venda
e lá estavam todos os velhos, em um pequeno rochedo isolado
ou eram colocados no mar, em sua última viagem
e lá vi muitos jovens, na praia da desesperança
eles coletavam conchas, que caíam de suas mãos
e por toda a ilha, a espada dele brilhava
o medo era compartilhado, e não havia mais mundo
eu disse ao rei ladrão, aqui está tão escuro e frio
ele pisou no chão, meu fogo é mais do que tudo
ele disse eu coleciono ouro, e não há mal nisso
minha vontade é minha espada, e todos podem ver
eu dou trabalho a todos, e se eu morrer
o mar começará a agitar, e a ilha se tornará fumaça
ele dançou, e riu, e brincou com sua espada
agora eu vou te cortar ao meio, sua idiota e gentil terra
o que vocês vão fazer sem mim, e a força do meu braço
sem mim, vocês seriam, um pote cheio de areia
então eu me esgueirei da praia, e do brilho prateado da lua
fugi do rei ladrão, e o vento uivava e soprava
encontrai um barco, e me afastei da terra
devagar flutuei, da praia do rei ladrão
me sinto tão congelado, tão pequeno e tão assustado
ansiava pela luz, e pelo calor da minha cama
e a superfície negra do mar, sob o brilho da lua
não havia outra pessoa, tão longe quanto eu podia ver
eu era a última pessoa, neste mar vazio
e o vento ladrão soprava, sob os túmulos de muitos marinheiros
mas quando eu estava mais sozinho, e tudo estava morto e cinza
ouvi o splash de um remo, vi a sombra de outro barco