När Solen Slocknar
Vid urbergets käftar mynnar en flod
där heden möter den första ek
Förtrollande stämma kallar sitt rov
med toner spunna av lögn och svek
I sorgens timma svartnar sinnet
Ensam får jag skulden bära
Spiller blod i hennes ära
Där heden möter den första ek
När solen slocknar är sorgens tid allt som försvinner
Djupt i min själ finns blott en låga som brinner
Nu drivs jag tillslut att finna kraft i mitt inre
Men sakta och säkert blir tankarna bara till ursinne
När minnen på bottnen ruttnar
och benen i mig knäcks
När tårarna tar slut
och vreden i mig väcks
Med mörker som mantel ger jag mig av
Ger mig av dit där land blir till hav
Mitt sinne mörknat av skam och sorg
Här väntar jag vid urbergets horg
Quando o Sol se Apaga
Na boca da montanha nasce um rio
onde o campo encontra o primeiro carvalho
Uma voz encantadora chama sua presa
com notas tecidas de mentira e traição
Na hora da dor, a mente escurece
Sozinho, carrego a culpa
Derramo sangue em sua honra
onde o campo encontra o primeiro carvalho
Quando o sol se apaga, é a hora da dor que tudo desaparece
Dentro da minha alma, só há uma chama que queima
Agora sou levado a encontrar força dentro de mim
Mas devagar e com certeza, os pensamentos se tornam apenas fúria
Quando as memórias apodrecem no fundo
e as pernas dentro de mim se quebram
Quando as lágrimas se esgotam
e a raiva dentro de mim desperta
Com a escuridão como manto, eu me vou
Vou para onde a terra se torna mar
Minha mente escurecida pela vergonha e pela dor
Aqui espero junto à rocha da montanha.