Frostens Herre, Isens Konung
Tystat är nu bäckens sorl
isen tar grepp om dess strupe
Nu solens sista strålar glimma
i hans silverstänkta hår
Reser sig med en grånad blick
Frostens herre, Isens konung
Vetskap att hans tid är kommen
vid bergets häll han ensam står
Ruvande skuggor träder fram
Tysta figurer med vördnad i sinnet
Genom gran och ris de sakta följer
I skogens barm dess själ han når
Nu slocknar en låga
i tjärnens djup
skimrar än
hans silverstänkta hår
Och snön smälter bort
av vinter föds
vår igen
där drömska väsen går
Månen ger ett dystert sken
lyser ner mot tjärnens djup
Nu regnet börjar sakta falla
där drömska väsen går
Nu slocknar en låga
i tjärnens djup
skimrar än
hans silverstänkta hår
Och snön smälter bort
av vinter föds
vår igen
där drömska väsen går
Frost och is i djupet vilar
Sorgetid när solen slocknar
Vårens tecken så sakta framskrider
Dess varma låga lyser upp igen
Skogens väsen kläs i grönskande skrud
och minnet av hans offer lever än
Tystad är bäckens sorl
isen tar grepp om dess strupe
Nu solens sista strålar glimma
i hans silverstänkta hår
Månen ger ett dystert sken
lyser ner mot tjärnens djup
Nu regnet börjar sakta falla
där drömska väsen går
Senhor do Frio, Rei do Gelo
Silêncio agora é o murmúrio do riacho
o gelo aperta sua garganta
Agora os últimos raios do sol brilham
em seu cabelo salpicado de prata
Ergue-se com um olhar grisalho
Senhor do frio, Rei do gelo
Ciente de que sua hora chegou
junto à rocha da montanha ele está sozinho
Sombras espreitando se aproximam
Figuras silenciosas com respeito na mente
Através de pinheiros e arbustos eles seguem devagar
Na essência da floresta, sua alma ele alcança
Agora uma chama se apaga
nas profundezas do lago
brilha ainda
seu cabelo salpicado de prata
E a neve derrete
do inverno nasce
a primavera de novo
onde seres sonhadores vão
A lua dá um brilho sombrio
ilumina as profundezas do lago
Agora a chuva começa a cair devagar
onde seres sonhadores vão
Agora uma chama se apaga
nas profundezas do lago
brilha ainda
seu cabelo salpicado de prata
E a neve derrete
do inverno nasce
a primavera de novo
onde seres sonhadores vão
Frio e gelo descansam nas profundezas
Tempo de luto quando o sol se apaga
Os sinais da primavera avançam lentamente
Sua chama quente brilha novamente
Os seres da floresta se vestem de verde
e a memória de seu sacrifício ainda vive
Silêncio é o murmúrio do riacho
o gelo aperta sua garganta
Agora os últimos raios do sol brilham
em seu cabelo salpicado de prata
A lua dá um brilho sombrio
ilumina as profundezas do lago
Agora a chuva começa a cair devagar
onde seres sonhadores vão