Frostens Herre, Isens Konung

Senhor do Frio, Rei do Gelo

Frostens Herre, Isens Konung

Silêncio agora é o murmúrio do riachoTystat är nu bäckens sorl
o gelo aperta sua gargantaisen tar grepp om dess strupe
Agora os últimos raios do sol brilhamNu solens sista strålar glimma
em seu cabelo salpicado de pratai hans silverstänkta hår

Ergue-se com um olhar grisalhoReser sig med en grånad blick
Senhor do frio, Rei do geloFrostens herre, Isens konung
Ciente de que sua hora chegouVetskap att hans tid är kommen
junto à rocha da montanha ele está sozinhovid bergets häll han ensam står

Sombras espreitando se aproximamRuvande skuggor träder fram
Figuras silenciosas com respeito na menteTysta figurer med vördnad i sinnet
Através de pinheiros e arbustos eles seguem devagarGenom gran och ris de sakta följer
Na essência da floresta, sua alma ele alcançaI skogens barm dess själ han når

Agora uma chama se apagaNu slocknar en låga
nas profundezas do lagoi tjärnens djup
brilha aindaskimrar än
seu cabelo salpicado de pratahans silverstänkta hår

E a neve derreteOch snön smälter bort
do inverno nasceav vinter föds
a primavera de novovår igen
onde seres sonhadores vãodär drömska väsen går

A lua dá um brilho sombrioMånen ger ett dystert sken
ilumina as profundezas do lagolyser ner mot tjärnens djup
Agora a chuva começa a cair devagarNu regnet börjar sakta falla
onde seres sonhadores vãodär drömska väsen går

Agora uma chama se apagaNu slocknar en låga
nas profundezas do lagoi tjärnens djup
brilha aindaskimrar än
seu cabelo salpicado de pratahans silverstänkta hår

E a neve derreteOch snön smälter bort
do inverno nasceav vinter föds
a primavera de novovår igen
onde seres sonhadores vãodär drömska väsen går

Frio e gelo descansam nas profundezasFrost och is i djupet vilar
Tempo de luto quando o sol se apagaSorgetid när solen slocknar

Os sinais da primavera avançam lentamenteVårens tecken så sakta framskrider
Sua chama quente brilha novamenteDess varma låga lyser upp igen
Os seres da floresta se vestem de verdeSkogens väsen kläs i grönskande skrud
e a memória de seu sacrifício ainda viveoch minnet av hans offer lever än

Silêncio é o murmúrio do riachoTystad är bäckens sorl
o gelo aperta sua gargantaisen tar grepp om dess strupe
Agora os últimos raios do sol brilhamNu solens sista strålar glimma
em seu cabelo salpicado de pratai hans silverstänkta hår

A lua dá um brilho sombrioMånen ger ett dystert sken
ilumina as profundezas do lagolyser ner mot tjärnens djup
Agora a chuva começa a cair devagarNu regnet börjar sakta falla
onde seres sonhadores vãodär drömska väsen går