Främlingen
Och det kom en man till byn just den dagen vintern slog till,
när den första snön färgat himlen grå,
och man undrade vem det var.
Det fanns styrka i hans blick av den sort de inte förstod.
Det fanns nåt som skrämde och nåt som bad,
det var bara faran de såg.
på en plats där allt står still, där är rädsla större än mod,
Där blir otryggheten en egen värld
där en främling inte får plats.
Och i yrsnön stod han tyst när han såg hur det skulle bli,
för ur rädsla växer fientlighet
och den vaktar på sitt revir.
Blir man född till främling, vad händer sen?
Och han kände att han förstod.
Men i yrsnön stod han kvar, när hans fotspår suddades ut.
Det fanns inget att gå tillbaka till
från den dagen vintern slog till.
Allt han hörde var sin egen röst, och den sa att han skulle gå.
Dit han kommit var det vinter jämt, men han måste leva ändå,
På en väg till ingenstans såg han livet fara förbi.
Han såg död och kärlek och allt han drömt,
men han kände att han var fri.
Han var fri för han var där, när han ville kunde han gå.
Men han måste leva sitt eget liv.
Kanske var han hemma ändå.
Och i yrsnön stod han kvar, när hans fotspår suddades ut.
Det fanns inget att gå tillbaka till
från den dagen vintern slog till.-
O Estranho
E chegou um homem na vila justo no dia em que o inverno chegou,
quando a primeira neve tingiu o céu de cinza,
e todos se perguntaram quem ele era.
Havia força em seu olhar, uma força que não entendiam.
Havia algo que assustava e algo que implorava,
era apenas o perigo que viam.
Em um lugar onde tudo está parado, onde o medo é maior que a coragem,
ali a insegurança se torna um mundo próprio
onde um estranho não tem lugar.
E na neve fina ele ficou em silêncio ao ver como seria,
pois do medo nasce a hostilidade
e ela vigia seu território.
Se nasce um estranho, o que acontece depois?
E ele sentiu que entendia.
Mas na neve fina ele permaneceu, enquanto suas pegadas se apagavam.
Não havia nada para voltar
desde o dia em que o inverno chegou.
Tudo que ouviu foi sua própria voz, e ela dizia que ele deveria ir.
Para onde ele foi, era inverno o tempo todo, mas ele tinha que viver mesmo assim,
Em um caminho para lugar nenhum, viu a vida passar.
Ele viu morte e amor e tudo que sonhou,
mas sentiu que estava livre.
Ele estava livre porque estava ali, quando queria, podia ir.
Mas ele tinha que viver sua própria vida.
Talvez ele estivesse em casa afinal.
E na neve fina ele permaneceu, enquanto suas pegadas se apagavam.
Não havia nada para voltar
desde o dia em que o inverno chegou.