Pappa
Pappa, där du vilar i din himmel eller grav
Må ingen störa friden eller ställa flera krav
Du brukade vår jord och gav oss livets bästa bröd
Du gnodde för oss andra
Som irrande får vandra
Som trampar på varandra - jorden där vi gick är död
Pappa, du som visste allt om tunnland och hektar
Jag kunde offra konsten för bilden jag har kvar
Av dej bland folk och fä och nån gång med din fiol
Som fick din blick att glimma
Fast inga barn fick stimma
Fast du var trygg som urberg var du fjärran som en sol
Pappa, ändå levande som ryps och raps och råg
Din blick var blå och fylld av havre mest varthelst du såg
När skoporna tog sådden, såg du snett på ditt gevär
Och svor åt dessa jävlar
Som skövlar och som skrävlar
Du stäcktes innan tjälen gick ur jorden du höll kär
Pappa, du kunde aldrig rasta längs den väg du gått
Eller unna dej att njuta av vad du och andra sått
Du lever i mitt hjärta och strax intill den gård
Där du fick sno och ila
Har du fått ro och vila
Och vinden smeker gräset runt graniten på din vård
Pappa, varför gråter jag och varför är det så
Att dagarna känns tomma och att nätterna känns grå
Jag vet att ingenting är lätt men är det mödan värt
Att leva snett och såra
Och göra svaren svåra
Och sträva fast man innerst inne ingenting har lärt
Pappa, när det kryper under skinnet och blir kaos
Och när jag skenar fastän jag behöver ta en paus
Då tänker jag på dej och det liv du levt och sett
Bland smedjor, skjul och stallar
Bland trädor, stubb och vallar
Och undrar hur det nu har kunnat bli så skevt och snett
Pappa, varför drunknar all min visshet i en flod
Av missmod, hat och alkohol som flyter i mitt blod
Och varför gör jag det jag vet att ingen mänska bör
Jag ber dej inte svara
Jag ber dej bara vara
Hos mej en liten stund innan också natten dör
Pappa, där du vilar i din himmel eller grav
Må du sova sött och må du nu få koppla av
Den kamp du måste föra och det slit som gav oss bröd
Den väg vi måste vandra
Hur ska jag kunna klandra
Dina fel när också jorden där du sått är död
Papai
Papai, onde você descansa no seu céu ou na sua sepultura
Que ninguém perturbe a paz ou faça mais exigências
Você cultivou nossa terra e nos deu o melhor pão da vida
Você trabalhou por nós outros
Como ovelhas a vagar
Pisando umas nas outras - a terra onde andamos está morta
Papai, você que sabia tudo sobre alqueires e hectares
Eu poderia sacrificar a arte pela imagem que guardo
De você entre pessoas e animais e alguma vez com seu violino
Que fazia seu olhar brilhar
Mesmo que crianças não pudessem se aglomerar
Embora você fosse seguro como uma rocha, estava distante como um sol
Papai, ainda vivo como o centeio e a colza e o trigo
Seu olhar era azul e cheio de aveia onde quer que você olhasse
Quando as enxadas pegavam a semeadura, você olhava torto para sua espingarda
E xingava esses desgraçados
Que devastam e que se gabam
Você se esticou antes que o solo se aquietasse, que você tanto amava
Papai, você nunca pôde descansar ao longo do caminho que percorreu
Ou se permitir desfrutar do que você e outros semearam
Você vive no meu coração e logo ao lado da fazenda
Onde você pôde se esgueirar e correr
Você encontrou paz e descanso
E o vento acaricia a grama ao redor do granito no seu cuidado
Papai, por que eu choro e por que é assim
Que os dias parecem vazios e as noites parecem cinzas
Eu sei que nada é fácil, mas vale a pena o esforço
Viver torto e ferir
E tornar as respostas difíceis
E lutar mesmo que no fundo nada tenha aprendido
Papai, quando a coisa aperta sob a pele e vira caos
E quando eu corro mesmo precisando de uma pausa
Então eu penso em você e na vida que você viveu e viu
Entre forjas, galpões e estábulos
Entre tojos, tocos e valas
E me pergunto como tudo isso pôde ficar tão torto e errado
Papai, por que toda a minha certeza se afoga em um rio
De desânimo, ódio e álcool que flui no meu sangue
E por que eu faço o que sei que ninguém deveria
Não peço que você responda
Só peço que você esteja
Comigo por um tempinho antes que a noite também morra
Papai, onde você descansa no seu céu ou na sua sepultura
Que você durma doce e que agora possa relaxar
A luta que você teve que enfrentar e o trabalho que nos deu pão
O caminho que devemos percorrer
Como posso te culpar
Por seus erros quando também a terra onde você semeou está morta