Mammons Hage
Hårda hagel studsar bort mot rutan
Sista bertil ut och holken tom
Snö blev tö och tobak är man utan
Utanför står trädet som ska fällas snart i blom
Solen gick i moln i sjunde himlen
Döden står i bakhåll där du flyr
Färden gick mekanisk mellan vimlen
Där centrifugens slammer gör dej aggressiv och yr
Där går du bland tysta öar
Där går skam på torra land
Med små gliringar på tungan
Och nån bräcklig pik ibland
Händer knyts i knot och saker muttras
Liten man nänns ingen lyssna på
Förödmjukad ska han gå och luttras
Tills han glömt vem han var och vart han ville gå
Liten man han spänner sej mot smärtan
Det finns bomullbot mot det som känns
Den som jagar ljus och flyr från svärtan
Ska till sist förneka också ljusets existens
Du vill lämpa av din barlast
Och lösgöra dina band
Som en hare bland hyenor
I ett unket Samarkand
Maktens laser fräter i din mage
"Tiden är förgiftad och brutal"
Kacklar också höns i Mammons hage
Kacklar bäst som värper guld och lyss när tuppen gal
Men när kvällens klockor slagit elva
Svimmar artigheten strax av skam
Vissa odlar myten om sej själva
Utan att dom ser en simpel sanning smyga fram
En blir kung, en blir knäckt
Och en har hemlig trumf på hand
En får potten, en får spader
På Mammons roffarband
I sin vånda gnisslar lilla kuggen
Med sin skuld och sitt förbjudna hat
Tidig måndag, sliten under luggen
Körs hon upp och knäcks av spelad hjärtlighet och prat
Men varenda vank och vink du snappar
Flyr din röst i sanningens minut
Biet dör med gadden som hon tappar
Hunden gläfser efter Gråben som har tjänat ut
Men att hålla tand för tunga
Är att dö för död mans hand
Ska vi slåss en gång för alla
Eller ta en tår på tand?
O Jardim de Mammon
Granizo duro bate na janela
Último Bertil saiu e a caixa tá vazia
A neve derrete e o fumo já era
Do lado de fora, a árvore que vai cair logo tá florindo
O sol se escondeu nas nuvens do sétimo céu
A morte tá à espreita onde você foge
A viagem foi mecânica entre a multidão
Onde o barulho da centrífuga te deixa agressivo e tonto
Lá vai você entre ilhas silenciosas
Lá vai a vergonha em terra seca
Com pequenas alfinetadas na língua
E uma piada frágil de vez em quando
As mãos se fecham em punhos e murmúrios
O homem pequeno não tem quem escute
Humilhado, ele vai se encolhendo
Até esquecer quem era e pra onde queria ir
O homem pequeno se esforça contra a dor
Tem algodão contra o que se sente
Aquele que busca a luz e foge da escuridão
Vai acabar negando até a existência da luz
Você quer se livrar do seu fardo
E soltar suas amarras
Como um coelho entre hienas
Em um Samarcanda fétido
Os lasers do poder corroem sua barriga
"O tempo é envenenado e brutal"
As galinhas também cacarejam no jardim de Mammon
Cacarejam melhor quando põem ovos de ouro e ouvem o galo cantar
Mas quando os sinos da noite tocarem onze
A educação desmaia de vergonha
Alguns cultivam o mito sobre si mesmos
Sem ver uma simples verdade se aproximar
Um se torna rei, outro se quebra
E um tem um trunfo secreto na mão
Um ganha o pote, outro fica com a espadas
No bando de ladrões de Mammon
Em sua angústia, a pequena engrenagem range
Com sua culpa e seu ódio proibido
Na manhã de segunda, desgastada pela pressão
Ela é levada e quebrada por uma cordialidade forçada e conversa
Mas cada gesto e sinal que você capta
Foge da sua voz no minuto da verdade
A abelha morre com o ferrão que perde
O cachorro late atrás do Gråben que já se aposentou
Mas segurar a língua
É morrer pela mão de um morto
Vamos lutar de uma vez por todas
Ou vamos chorar um pouco?