Skomakarvals
Det är kallt
Stormen yr runt vårt hus
Här har vi vår skenbara trygghet med levande ljus
Långt borta från pockande plikter och dämpande rus
Överallt
Ser vi stjärnljus i kväll
Dom tänds i advent, deras glans är artificiell
Och tonen i konversationen är konventionell
Runt vårt tjäll
Kommersen är listig och gäll
I butik och kapell
Ja den sången är säll
Men om Josefssons pojk kunde stå vid min sida och speja
Mot porten till månglarnas tempel, vad skulle han säja?
Det är tyst
I min verkstad i natt
Små fötter och knaggliga stavelser leker tafatt
Med toner som skvallrar om allvar men lockar till skratt
Det var nyss
Det är redan för sent
Att minnas hur flingan var formad och hur det var ment
Kristallen har smält, i en blink är mitt samvete rent
Schizofrent
När kelternas pansarkurir
Gör en oväntad gir
I mitt korthusrevir
Och säjer att nere på byn har du inget att hämta
Om du inte väljer att antingen slåss eller skämta
Vart du går
Är det ingen som vet
Du lyssnar dej döv på din guru och vishetsprofet
Du har ideal men du har ingen identitet
Hur du mår
Är det ingen som tycks
Direkt bry sej om i en värld där dom flesta förtrycks
Och den som är "fri" blir beskylld för att leva i lyx
Eller rycks
Upp med en vildvuxen rot
Under lämpor och hot
För att fylla en kvot
Här stod vi en gång och såg hoppet om friheten tändas
Och sen inflammeras och sen i besvikelse vändas
Det är svårt
Att va klarsynt ibland
Och älska sin harmlöse ovän och knyta sin hand
Mot den som förtjänar vår vrede och plundrar vårt land
Det är vårt
Men det väger så lätt
Och att moralisera är vanskligt men leder så snett
Så länge dom få som har makt automatiskt har rätt
Som vi sett
När orden nån gång får substans
Och når fram med sin lans
Ja när dom leder nånstans
Men av alla som tagit en tripp ska jag bli den sista
Som inser att medel och mål måste vara så trista
A Dança dos Sapateiros
Está frio
A tempestade gira ao redor da nossa casa
Aqui temos nossa aparente segurança com velas acesas
Longe das obrigações que nos chamam e do álcool que nos apaga
Por toda parte
Vemos luzes de estrelas esta noite
Elas acendem no advento, seu brilho é artificial
E o tom da conversa é convencional
Ao redor do nosso abrigo
O comércio é astuto e agudo
Na loja e na capela
Sim, essa canção é rara
Mas se o garoto Josefsson pudesse estar ao meu lado e observar
Para o portão do templo dos mercadores, o que ele diria?
Está quieto
Na minha oficina esta noite
Pequenos pés e sílabas arrastadas brincam de esconde-esconde
Com notas que sussurram sobre seriedade mas convidam ao riso
Foi há pouco
Já é tarde demais
Para lembrar como a floco era formado e como era a intenção
O cristal derreteu, num piscar meu coração está limpo
Esquizofrênico
Quando o mensageiro blindado dos celtas
Faz uma curva inesperada
No meu território de cartas
E diz que lá embaixo na vila você não tem nada a buscar
Se não escolher lutar ou brincar
Para onde você vai
Ninguém sabe
Você se torna surdo ao seu guru e profeta da sabedoria
Você tem ideais, mas não tem identidade
Como você está
Ninguém parece
Se importar de verdade em um mundo onde a maioria é oprimida
E quem é "livre" é acusado de viver na luxúria
Ou é arrancado
Com uma raiz selvagem
Sob ameaças e perigos
Para preencher uma cota
Aqui estivemos uma vez e vimos a esperança da liberdade acender
E depois se inflamar e então se transformar em decepção
É difícil
Ser claro às vezes
E amar seu inimigo inofensivo e fechar a mão
Contra quem merece nossa ira e pilha nosso país
É nosso
Mas pesa tão pouco
E moralizar é arriscado, mas leva tão torto
Enquanto os poucos que têm poder automaticamente têm razão
Como já vimos
Quando as palavras algum dia ganharem substância
E chegarem com sua lança
Sim, quando elas levarem a algum lugar
Mas de todos que fizeram uma viagem, eu serei o último
A perceber que meios e fins devem ser tão tristes.