Veritas

Veritas sitter hemma, han går sällan ut
Känner sig aldrig ensam, nästan aldrig ens sällskapssjuk
Träffar endast ett fåtal men kom ihåg
Han kan ha väldigt bra vänner, även om de är få
De håller honom om ryggen som ett kongatåg
Vi borde hälsa på han även om det är långt att gå
Får leta länge, sen ser du ett ljus nånstans
Huset där han bor är alla fönster släckta utom hans
Vi träffas snubben tar säkert hissen upp förbi
En gentleman av karaktär, ett missförstått geni (ja)
Några träffar, sen kan drömma gott om dem
Vissa sliter hela livet för att glömma bort honom
Har haft förhållanden men alla dom var otrogna
De som går emot honom, han kallar dem för omogna
Fåordig, men ibland smårolig
Rak i ryggen alltid rät, för vissa även blåblodig
Hård men inte alltid rättvis, dock bra
Snurrar sen runt era tak, på sätt och vis som klockslag
Har alla svar den dag han använder dem
Du och jag vi känner inte han, men han känner oss

Chorus:
För dom som aldrig frågar, får aldrig veta
Och dom som aldrig vågar, får aldrig leva
Ja.. Han lever ensam som en kuf, men dock i själva verket
Är han eran bästa vän utan att ni själva märkt det
För dom som aldrig frågar, får aldrig veta
Och dom som aldrig vågar, får aldrig leva
Ja.. Veritas satt hemma, han gick sällan ut
Kände sig aldrig ensam, nästan aldrig ens sällskapssjuk

Om sanningen ska fram så får du lugna ner dig va
Har inte vänt på kappan, aldrig tummar han på reglerna

Spelar alla instrument utan nåt nothäfte
Själsfränder från spjälsängen ända till jordfästning
Utan honom kan bara halva dig bli nöjd
Samma arm som krossar dig är den som vaggar dig till sömns
Har ett horn i sidan med rävspel och poker
Stolt, inte fåfäng men klär sig propert
Han lever nog ett sparsamt liv
Ingen deg, ändå reser han vart han vill
Ändrats lite kanske, fast han är densamma
Ärrad utav åren, med ett ansikte som passar alla
Alla gastar alltid om hans existens
En tjänst från en okänd som ter sig som din bästa vän
Han ser allt utan spåkonst och kristallkulor
Vissa ser på honom som en tråkmåns med bisarr humor
En bättre vetande fast han aldrig mött gud
Vandrar med sitt paraply, redo för en störtskur
Han ler och valsar fram, med ödets ironi
Dansar efter egen pipa har en högre melodi
Hans namn får fart av vinden som en väderkvarn
Han finns här ibland, frågan är vart är han idag
För Veritas satt hemma, han gick sällan ut
Kände sig aldrig ensam, nästan aldrig ens sällskapssjuk

[Chorus x2]