Utvandraren
[vers 1]
Jag lättar ankar och beger mig ut på djupt vatten
Papperet är dyrare än insidan på julklappen
Ett sorgset sinne, för alla sätt är vedertagna
Jag målar perfekta bilder, för sneda ramar
Sliter hårt för smutsfläcken jag älskar
Den dag ni siktar högt är luftskeppet fjättrat
Det här är inte för dem som känt mig innan detta
Korparna flyger och tornen syns när dimman lättar
Finns jämt, så skit i vilken dag ni väljer
Ville aldrig ha något hellre, än de ideal ni säljer
Jag kan ta alla synder för en hel planet
Vet jag lever, kan inte leva med det jag vet
Era stjärnor utav palett
Dags att ta undan vattnet och möta tjocka släkten
Jag lever nu och krockar med tid och rum
Kör krona eller klave och spottar i livets brunn
Softar i minimum, kan oftast va lite dum och seglar på erfarenhet
Bläcket i pennan brinner tills jag lämnar in den
Ni är välkomna hit, men glöm inte att stänga grinden
[refräng] x 2
Jag hade drömmar om att leka med vokalerna
Men lämnades med tystnaden som ekar i lokalerna
mår inte dåligt, kan ej dö av det vi inte vet
Sluta fiska när jag tömt min sjö på kreatvitet
[vers 2]
Jag knyter mina kängor och traskar över tundran
Undrar vart jag ska, snurrar flaskorna och blundar
Andas häftigt när jag ska sluta ögonen
Skakar av mig hugg i ryggen, hatar grus i snöbollen
Mörkret går upp ljus, ni lär er en i taget
Molnen hopas över kroppen, det blir säkert regn idag med
Snubblar lättare om man är redlöst packad
Plus att det går fort när man springer fram i nersförsbackar
Kritiker, låter dem löpa som hyndor
Och hejda inte livet, ni gråter för söta små rynkor
Och klättrar till jag inte törs gå ner, jag klarar mig
Håller ut tills endast mitt kött och ben är kvar av mig
Jag definieras av superlativen
Om det är en tolkningsfråga, säg du njuter av livet
Aldrig vart den som vänder kappan efter vinden
Spelar god kristen, som smäller klapparna på kinden
Starta diskussion och se själv att Johan vinner
Leta var du vill, för jag har ingen tronarvinge
En kantstött pelare som inte pallar trycket
Har tankar om nåt större skiter i vad alla tycker
[refräng] x 2
[vers 3]
Jag står stilla, se på offren som leder er
Ni vill inte ha min värld, jag måste ta del av er
Försöker kubba, så rymmer ni ett ont öga
Jag komponerar en symfoni för tondöva
Simmar sedan runt jorden på första andetaget
Släckte solen med en pust, blev törstig så då drack jag havet
Allt kommer vara så här, morgon, middag, kväll
Tills jag tar mig till en väg och någon gång hittar hem
Förlorat allt, snart lyckas jag väl tappa stinget
Det är som en sanddyn som flyttar sig i takt med vinden
Hur en tunga utav sammet plus är smord i käften
Hittar mig på högsta berget väntandes på moderskeppet
Sådana som jag finns bakom allt det lätta
Även alla röstlösa har något att berätta
Ett avbrott för replik, ett slags skott i repris
Mina pusselbitar tas bort och sätts dit
Har skit upp hit, vadar i lera själv
Vägrar be om ursäkt för skadan är redan skedd
Och när jag väl ger upp, när inget går att ändra på
Drar vi alla stickan, så då sitter jag med längsta stråt
[refräng] x 2
O Emigrante
[verso 1]
Eu levanto âncora e me jogo em águas profundas
O papel é mais caro que o que tem dentro do presente
Uma mente triste, pois todos os caminhos são aceitos
Pinto imagens perfeitas, para molduras tortas
Luto duro pela mancha que amo
No dia em que vocês mirarem alto, o dirigível estará preso
Isso não é para quem me conheceu antes disso
Os corvos voam e as torres aparecem quando a neblina se dissipa
Sempre presente, então dane-se qual dia vocês escolhem
Nunca quis nada mais, do que os ideais que vocês vendem
Posso carregar todos os pecados por um planeta inteiro
Sei que estou vivo, não consigo viver com o que sei
Suas estrelas de paleta
Hora de tirar a água e enfrentar a família grande
Estou vivendo agora e colidindo com tempo e espaço
Jogo cara ou coroa e cuspo no poço da vida
Relaxando no mínimo, posso ser um pouco burro e navego na experiência
A tinta da caneta queima até eu entregá-la
Vocês são bem-vindos aqui, mas não esqueçam de fechar o portão
[refrão] x 2
Eu sonhei em brincar com as vogais
Mas fiquei com o silêncio que ecoa nos lugares
Não me sinto mal, não posso morrer do que não sabemos
Pare de pescar quando esvaziei meu lago de criatividade
[verso 2]
Amarro minhas botas e caminho pela tundra
Me pergunto pra onde vou, giro as garrafas e fecho os olhos
Respiro fundo quando vou fechar os olhos
Me sacudo de golpes nas costas, odeio areia na bola de neve
A escuridão se levanta, vocês aprendem um de cada vez
As nuvens se acumulam sobre o corpo, deve chover hoje também
Tropeço mais fácil se estou completamente bêbado
Além de que é rápido quando corro ladeira abaixo
Críticos, deixo eles correrem como cachorras
E não parem a vida, vocês choram por pequenas rugas doces
E escalo até não ter coragem de descer, eu me viro
Aguento até que só minha carne e osso restem de mim
Sou definido pelos superlativos
Se é uma questão de interpretação, diga que você desfruta da vida
Nunca fui quem vira a capa conforme o vento
Fazendo o bom cristão, que dá tapas nas bochechas
Inicie a discussão e veja que Johan vence
Procure onde quiser, pois não tenho herdeiro
Uma coluna lascada que não aguenta a pressão
Tenho pensamentos sobre algo maior, dane-se o que todos pensam
[refrão] x 2
[verso 3]
Estou parado, veja as vítimas que os guiam
Vocês não querem meu mundo, eu preciso fazer parte do seu
Tentando me afastar, então vocês fogem de um olhar maligno
Componho uma sinfonia para os surdos
Nado ao redor do mundo na primeira respiração
Apaguei o sol com um sopro, fiquei com sede então bebi o mar
Tudo vai ser assim, manhã, tarde, noite
Até eu encontrar um caminho e algum dia voltar pra casa
Perdi tudo, logo vou conseguir perder o ânimo
É como uma duna que se move ao ritmo do vento
Como uma língua de veludo que é ungida na boca
Me encontro na montanha mais alta esperando pela nave-mãe
Gente como eu está por trás de tudo que é fácil
Até os sem voz têm algo a contar
Uma interrupção para a fala, uma espécie de tiro em reprise
Minhas peças de quebra-cabeça são tiradas e colocadas de volta
Estou cheio de merda, atravessando lama sozinho
Recuso-me a pedir desculpas, pois o dano já foi feito
E quando eu realmente desistir, quando nada puder ser mudado
Todos nós puxamos o plugue, então fico com a maior palha
[refrão] x 2