Draugen
När månstromman svinner från vågornas svall
Dess moder bak molnskyar vandrar trind
Den klagande lymningens viderskall
Ljuder i bitande avlandsvind
I Aftonens mörker då stormarna skred
På nodriket djupsvarta böljande hav
Draucgens skepnad på vågorna red
Över dess virvlande vattengrav
Böljebägarens vildsinta kast
Sen urminner skänker ett kärvhetens arv
I skenrök nu skymtas grymvulen gast
En vålnad som varslar om vemodets darv
I kvävande mörker han nidrades ung
Sorgfällighetens börda han bår
Sjëlen nu irrfärder ödestung
Bland lömska blindklippors tigande här
Ett kustlandskap i daggvuren tid
Den dystraste ymn av stormarnas hymn
Draucgen beskuggar sjömans frid
I mörker mareldsskimmer tar vid
Ett kustlandskap i daggvuren tid
Den dystraste ymn av stormarnas hymn
Draucgen beskuggar sjömans frid
I mörker mareldsskimmer tar vid
Draugen
Quando a lua se esconde nas ondas do mar
Sua mãe caminha entre nuvens a vagar
O lamento do lobo ecoa a gritar
Ressoa na fria brisa a soprar
Na escuridão da noite, enquanto a tempestade avança
No reino do norte, mares negros a ondular
A forma de Draugen nas ondas se lança
Sobre seu túmulo de águas a girar
A fúria do mar traz um legado cruel
Desde tempos antigos, um herança a pesar
Na fumaça agora surge um espectro cruel
Um fantasma que anuncia a tristeza a pairar
No sufocante escuro, ele foi amaldiçoado jovem
O peso da dor ele carrega a vagar
A alma agora perambula, um fardo tão tristonho
Entre rochas traiçoeiras, em silêncio a ficar
Uma paisagem costeira em tempo de orvalho
A mais sombria canção das tempestades a soar
Draugen ofusca a paz do marinheiro
Na escuridão, o brilho do fogo a brilhar
Uma paisagem costeira em tempo de orvalho
A mais sombria canção das tempestades a soar
Draugen ofusca a paz do marinheiro
Na escuridão, o brilho do fogo a brilhar