Fjällstorm
Av nordlig prägel först höres viska
Den arga vind som fimbultrakter skola piska
I kulet väder
Den härdar dem som pinad ödemark beträder
Dess karga klagan så ödesdiger
Nu likt ett härskri emot himlabågen stiger
Dess grymma iver
En höstlig årstidssång som tystnaden fördriver
Dess makt nu stegras, de veka fasar
Inför den stormblåst som i luftfärder rasar
Nu sorg befaras
Inunder olycksmoln där död skall vederfaras
De dystra toner som ekar åter
Besjungs av fagra stämmor som för vinden gråter
Den omlit kväver
Då, liikt en vredgad gudom som sitt dödsgarn väver
Ensligt land
Vid himlabrynets rand
Där tysta furor tyngda står av trolska vemodsband
Fjällets gnom
Betyngd i ålderdom
I bergets valv, vindens alv
Rik i fattigdom
Det råder vargtid och bråda dagar
Ej ens den rovlystne järv i blodtörst jagar
För regnets ilar
Bland klippors skydd då i blodruset vilar
När nordlig fornmakt sig framåt bryter
I raseri då ilsket filmbulstormen ryter
Den själaprövar
Det starka folk som i förgätna marker strövar
Den piskar nu fjällets snöklädda rygg
Där rimfrostgrå jökultungor består
Den isande kraft så vederligt stygg
Varslar om vinter dräpande svår
Ensligt land
Vid himlabrynets rand
Där tysta furor tyngda står av trolska vemodsband
Fjällets gnom
Betyngd i ålderdom
I bergets valv, vindens alv
Rik i fattigdom
Tempestade na Montanha
De caráter nórdico, primeiro ouve-se um sussurro
O vento irado que açoita as terras do Fimbul
Em tempo áspero
Ele tempera aqueles que pisam a desolada terra torturada
Seu lamento estéril, tão funesto
Agora, como um grito de guerra, ele se ergue contra a abóbada celeste
Seu cruel ardor
Uma canção da estação outonal
Agora seu poder cresce, os débeis temem
Perante o vendaval que devasta os caminhos do ar
Agora se teme a dor
Sob nuvens funestas onde a morte há de sobrevir
Os tristes tons fazem eco novamente
É cantado pelas potentes vozes que choram no vento
O inclemente sufoco
Então como a ira de uma divindade que agita o tecer da morte
Terra solitária
Na costa celeste
Onde o silencioso furor avança contra melancolia enfeitiçado pela dor
O gnomo da montanha
Curvado pela velhice
No topo da montanha, o elfo dos ventos
Rico em pobreza
É tempo de lobos, e os dias são urgentes
Nem mesmo o glutão ávido
A chuva cai
Entre a proteção das rochas, onde o sangue que descansa é levado
Quando os antigos poderes do norte rompem em frente com raiva
Então a grande tormenta ruge com fúria
Trata-se das almas
Do forte povo que vagou por terras esquecidas
Quem agora chicoteia o cume da montanha coberto de neve
Alguns glaciais cinzas aguentam
O poder do frio incrivelmente forte
Duro inverno de morte
Terra solitária
Na costa celeste
Onde o silencioso furor avança contra melancolia, enfeitiçado pela dor
O gnomo da montanha
Curvado pela velhice
No topo da montanha, o elfo dos ventos
Rico em pobreza
Composição: Otyg / Vintersorg