Huldran
Under täta kvistbältens gälaved
På ljungklädda hygler och furvuxen hed
Under månskärans spirande skymningsglans
Som förtrollar och fägnar i skugglekens dans
Mannakulning ljuda i fager ton
I skydraget insveper daggstänkta mon
En skepnad skönjes nu ute kvällningens fång
Och trånande sjunger en snärjande sång
Själasutten
Ditt tunga sinne lömskt hon tjusar
Hålrygg rutten
Dig leder i fördärv
Själasutten
Ditt arma blod för huldran rusar
Hålrygg rutten
I dunkelheten kärv
På skogens rese färdes de vildsköna rå
I stjärnpraktens lyster längs den hogstarka å
Hon dig lockar från milans glödande kol
Och fördärvar sinnesfriden hos din gemål
I gruvlig oro hon kallar ditt förslavade namn
Men fjättrad du står i skogfruns giriga famn
Hon var den vackraste mö som bland kvinnfolk fanns
Men i gråmossan släpar en djurlik svans
Nu när myrdimman tätnar i gryningens tid
Åter igen du är hemma vid
Men i själen du våndas och tiden blir svår
Ty tankarna färdas mot vildvuxna snår
Att i dövelse tjäna det blevo din lott
När skogsnuvan kallar och tar dig förgått
Huldran
Sob os ramos densos da vegetação
Em clareiras cobertas de urze e em campos de pinheiros
Sob o brilho da lua que desponta ao entardecer
Que encanta e alegra na dança da sombra
O canto do homem ressoa em tom suave
Na brisa se envolve a névoa da manhã
Uma figura bela agora se revela ao cair da noite
E canta uma canção que prende o coração
Alma perdida
Teu pesado coração ela seduz
Costela podre
Te leva à ruína
Alma perdida
Teu pobre sangue corre para a huldran
Costela podre
Na escuridão severa
Na jornada da floresta, os belos seres vagam
Na luz das estrelas ao longo do poderoso rio
Ela te atrai do carvão ardente da milha
E perturba a paz de espírito da tua amada
Em grande angústia, ela chama teu nome escravizado
Mas preso, você está nos braços gananciosos da dama da floresta
Ela era a mais bela entre todas as mulheres
Mas na musgo cinza, arrasta uma cauda animal
Agora que a névoa densa se aproxima na hora da aurora
Mais uma vez você está em casa
Mas na alma você sofre e o tempo se torna difícil
Pois os pensamentos viajam para os matos selvagens
Servir na morte se tornou teu destino
Quando a dama da floresta chama e te leva embora