Fimbulfolket
Ett yverboret brödraskap i töckenlandskap färdas fram
längs en florygg i vargavädrets armar
Med frusen längtan i sitt bröst, efter fimbulfolkets röst
I kammarherrens salar de skola finna tröst
Och hällebergets dova stämma vilsefärdar kvalfylld tös
in mot klippors djupa sarkofager
En röst så ilsken, kärv och kall, över fururs pelarhall
På lyss och lur hon vandrar och förnimmer fjällets kall
Refräng:
I besmyckade kamrar
Skrattekon hamrar
När minnet har dräpts i mörkrets fostringssal
I irrgångar jungfrun famlar
I gyllenröda tempelsalen klädd i hudar, skinn och gull
Vakar trollfar sitt månsövda rike
Urtidsdunklets arvelott, glömskebrygdens sagoslott
I fimbulfolkets boning råder dyster stämning blott
Lekamliggörelse från gråstensstod i nattens svepningsskrud
Mäktig avbild av jätteskugga reses
Vålnadsblek och mörkersint, bergakung i fjällets klint
Naturens äldsta allmakt dräper skoningsblint
Refräng:
I besmyckade kamrar
Skrattekon hamrar
När minnet har dräpts i mörkrets fostringssal
I irrgångar jungfrun famlar
Povo Fimbul
Um grupo unido de irmãos em terras de névoa avança
por uma trilha florida nos braços da tempestade
Com um desejo congelado no peito, pela voz do povo fimbul
Nos salões do nobre, eles encontrarão consolo
E a voz abafada da montanha desorienta a jovem atormentada
em direção a profundas sarcófagos de rocha
Uma voz tão feroz, áspera e fria, sobre o pórtico de pinheiros
Com flauta e trompa, ela caminha e sente o chamado da montanha
Refrão:
Em câmaras adornadas
O riso ecoa
Quando a memória foi morta na sala de escuridão
Nos labirintos, a donzela tateia
Na sala do templo dourado, vestida de peles, couro e ouro
O velho feiticeiro vigia seu reino adormecido
A herança da escuridão primordial, o castelo da névoa do esquecimento
Na morada do povo fimbul, reina apenas um clima sombrio
A manifestação do granito na vestimenta da noite
Poderosa imagem da sombra do gigante se ergue
Pálido como um espectro e sombrio, rei das montanhas na crista
O mais antigo poder da natureza mata sem piedade
Refrão:
Em câmaras adornadas
O riso ecoa
Quando a memória foi morta na sala de escuridão
Nos labirintos, a donzela tateia