395px

O Buquê de Noiva

Peter LeMarc

Brudbuketten

Jag satt p tget sderut, i eftermiddagssol,
fll jag i smn eller var jag kanske vaken nr jag reste mej frn min stol
Jag klev av vid en de tgperrong i en frmmande stad,
sanden ven ver gatorna, hr fanns bara jag
Solen svedde pannan min, jag sg ett skjul nere vid n,
ett fnster gapade ppet dr, jag hrde rster inifrn

S ppnades drren, en karl steg ut, var han en prst eller predikant,
hans ansikte var formlst, hans ena ga blankt
Jag frgade var jag var, han sa, du r dd sen mnga r
Du har ditt namn p ett kors i en stor svart skog, dit ingen lngre gr
Han sa, jag har fljt dej lnge nu, jag har vntat dej vnnen min,
jag hann inte tnka ngonting innan han hastigt drog mej in

Drinne stod ett flickebarn, med brudbukett i hand,
vita liljor och ringblommor i ett sotsvart sidenband
Hon hll sin andra hand ver brstet, hrt knuten som en sten
Som ville hon slita hjrtat ur kroppen, som om allting redan var fr sent
Jag sa, du mste ge dej av, hon sg p mej och sa,
har du glmt mej, vet du inte att, jag, jag r ditt barn

Mannen sa, hr p, livet frsiggr, det r bara att flyta med
Fr du kan aldrig vlja ditt de, nej, det r bara s det r
Jag svarade, kanske r det jag som r galen, men mitt hjrta knner rtt frn fel,
och det r upp till mej att vlja, det r inte enbart slumpens spel
Han skrattade och sa, det r en sanning som r svr att sklja ner,
och dom flesta kan aldrig svlja den, s vem behver ditt hjrta numer
Behll du din naiva tro p mnniskan men,
innan du gr vill jag du ska veta att vi mts rtt snart igen

Jag ppnade mina gon, och tget stod d still
Och med ens blev jag rdd fr sjlva vetskapen,
om att jag lever och finns till

O Buquê de Noiva

Eu estava sentado no trem, sob o sol da tarde,
será que eu dormi ou estava acordado quando me levantei da cadeira?
Desci em uma plataforma de trem em uma cidade estranha,
a areia cobria as ruas, aqui só existia eu.
O sol queimava minha testa, eu vi um galpão lá embaixo,
uma janela estava escancarada, eu ouvi vozes de dentro.

A porta se abriu, um homem saiu, era um padre ou um pregador,
seu rosto era sem forma, um dos olhos brilhava.
Eu perguntei onde eu estava, ele disse, você está morto há muitos anos,
você tem seu nome em uma cruz em uma grande floresta negra, onde ninguém mais vai.
Ele disse, eu te segui por muito tempo, esperei por você, meu amigo,
eu não consegui pensar em nada antes que ele rapidamente me puxasse para dentro.

Dentro estava uma menina, com um buquê de noiva na mão,
lírios brancos e calêndulas em uma fita de seda negra.
Ela segurava a outra mão sobre o peito, o nó apertado como uma pedra,
como se quisesse arrancar o coração do corpo, como se tudo já estivesse tarde demais.
Eu disse, você precisa ir embora, ela olhou para mim e disse,
você esqueceu de mim, não sabe que eu, eu sou seu filho.

O homem disse, aqui, a vida é passageira, é só deixar fluir,
pois você nunca pode escolher seu destino, não, é só assim que é.
Eu respondi, talvez eu seja o louco, mas meu coração sente certo do errado,
e é minha escolha, não é apenas um jogo do acaso.
Ele riu e disse, é uma verdade que é difícil de engolir,
e a maioria nunca consegue aceitar, então quem precisa do seu coração agora?
Mantenha sua fé ingênua na humanidade, mas,
antes de você ir, quero que saiba que nos encontraremos de novo em breve.

Eu abri meus olhos, e o trem estava parado ali,
e de repente fiquei com medo da própria consciência,
de que eu vivo e existo.

Composição: Peter LeMarc