Detta Blir Min Doed
Det snöade på min begravning
Snön som föll närmast smälte fort
Prästen sa han inte känt mig personligen
Sen ljög han om allt gott jag hade gjort
I ett väder ingen människa välsignat
Rabblade de närmsta "fader vår"
Nåns ungar kastade snöbollar mot molnen
I våta skor började några redan gå
Och där jag låg jag under mosskransar och granris
Som en pojke i en allt för stor kostym
Med en blombukett som vissnat vid min sida
Flera famnar djupt nere i dyn
Som om jorden hade öppnat sig och svalt mig
Utan att jag ens hann fått ta adjö
När den åttonde klockan ljöd ifrån kapellet
Tänkte jag - detta blir min död
Jag frös och kände tårarna komma
Men jag grät bara för all den tid som gått
Att varje timma, var sekund är räknad
Var någonting som jag aldrig förstått
Jag vandrade genom alla år som varit
I en labyrint av självförakt
En skugga i en spegel kom emot mig
En kontur som inte kunde ses exakt
Denna ledsagarinna gav mig handen
Tog mig till en port i en återvändsgränd
Vad som än fanns där bakom porten
Var jag allt för rädd för att våga öppna den
Och jorden hade öppnat sig och svalt mig
Och färgat hela himmelen röd
När den nionde klockan ljöd ifrån kapellet
Tänkte jag - detta blir min död
Som i en drogad sömn, som i en slummer
Sjönk jag i en ejderdunsbädd
Jag visste att smärtan snart var över
Jag var inte längre rädd
På andra sidan rädslan fanns en frihet
Som jag aldrig hade känt förut
En aning av en evighet, en stillhet
Som när allt är över, allt är slut
Och när jorden hade öppnat sig och svalt mig
Och täckt över allt med nyfallen snö
När den tionde klockan ljöd ifrån kapellet
Visste jag att - detta blir min död
Här kunde ju historien ha slutat
På en kyrkogård vid en bortglömd grav
Men detta är en grav där ingen vilar
Här ligger den jag en gång var...
Isso Será Minha Morte
Nevou no meu funeral
A neve que caía derretia rápido
O padre disse que não me conhecia pessoalmente
Depois ele mentiu sobre tudo de bom que eu fiz
Em um tempo que ninguém abençoou
Os mais próximos recitaram "pai nosso"
As crianças jogavam bolas de neve nas nuvens
Com os pés molhados, alguns já começaram a ir
E lá estava eu, debaixo de coroas de musgo e galhos de pinheiro
Como um garoto em um terno muito grande
Com um buquê de flores murchas ao meu lado
Vários braços profundamente enterrados na lama
Como se a terra tivesse se aberto e me engolido
Sem que eu tivesse tempo de me despedir
Quando o oitavo sino soou da capela
Pensei - isso será minha morte
Eu congelei e senti as lágrimas virem
Mas eu só chorei por todo o tempo que passou
Que cada hora, cada segundo é contado
Era algo que eu nunca entendi
Eu caminhei por todos os anos que passaram
Em um labirinto de auto-desprezo
Uma sombra em um espelho veio em minha direção
Um contorno que não podia ser visto exatamente
Essa acompanhante me deu a mão
Me levou a um portão em um beco sem saída
O que quer que houvesse atrás do portão
Eu estava com medo demais para ousar abri-lo
E a terra havia se aberto e me engolido
E colorido todo o céu de vermelho
Quando o nono sino soou da capela
Pensei - isso será minha morte
Como em um sono drogado, como em um cochilo
Afundei em uma cama de penas de eider
Eu sabia que a dor logo acabaria
Eu não tinha mais medo
Do outro lado do medo havia uma liberdade
Que eu nunca havia sentido antes
Uma sensação de eternidade, uma tranquilidade
Como quando tudo acaba, tudo termina
E quando a terra se abriu e me engoliu
E cobriu tudo com neve recém-caída
Quando o décimo sino soou da capela
Eu sabia que - isso será minha morte
Aqui poderia ter terminado a história
Em um cemitério, em uma sepultura esquecida
Mas esta é uma sepultura onde ninguém descansa
Aqui jaz quem eu um dia fui...