Tanke
Den tid då fåglars sång bar lycka
och solen gav livet dess ljus
Den tid då själen lärde sig smycka
varandet med berusning utan krus
Hur bedrifter inom vetskap gagnar
En breddad tomhets likgiltighet
Och livet far i vanmakts vagnar
Mot tristessens orubblighet
En stad av färger rymmer intighet
Bland larm finnes sällan sans
Vid grå fasader svinner salighet
Här försmäktas livets glans
I själens trädgård gror vaga strimmor
Ur sinnets bördiga mull spirar liv
Vita händer trevar genom grå dimmor
Natur av det yttersta i mig nu bliv
Förlöst från oblida fingrars grepp
I ytterlighetens sköte jag mottages
Vid forna andars skimmrande skepp
I det ljusa havets slöja jag förses
Tanque
Na época em que o canto dos pássaros trazia alegria
E o sol dava à vida sua luz
Na época em que a alma aprendeu a adornar
O ser com embriaguez sem frescura
Como as conquistas dentro do saber ajudam
Uma indiferença de vazio ampliado
E a vida avança em carros de impotência
Rumo à imutabilidade da tristeza
Uma cidade de cores abriga o nada
Entre o barulho, raramente há calma
Nas fachadas cinzas, a felicidade se esvai
Aqui, a glória da vida se apaga
No jardim da alma, crescem faixas vagas
Da terra fértil da mente, a vida brota
Mãos brancas tateiam através das brumas cinzas
Natureza do último em mim agora se torna
Liberto do aperto de dedos cruéis
No colo da extremidade sou acolhido
Às naves cintilantes de antigos espíritos
Na névoa do mar claro, sou envolvido