Qaqortoq
Hur kan kölden bränna mig så svårt
Att hettan liknar glöd?
Hur kan vinden pina mig så hårt?
Den viskar om min död
Vemod tynger varje steg jag tar
Jag fumlar blott tafatt
Jag ger vad liten gnista jag har kvar
Till grym subarktisk natt
I gryningsljuset flammar brand
Jag ser ett öde, fruset land
Jag ser och ber för min själ
Jag fann qaqortoqs is och snö
Jag tog farväl jag sade adjö
Jag ler, jag fryser ihjäl
Så stilla, så mäktig så obeveklig
Den tystnad som jag långsamt drunknar I
En kätting, ett fängsel av iskristaller
När natten är över är jag fri
Vilsen I det frusna vita hav
Som ingen bäring har
Min viloplats skall även bli min grav
Evigt blir jag kvar
Jag följer blott vår allfaders kompass
Och ödets lumpna giv
Förlikad med mitt ödes tunga lass
Emot mitt efterliv
I gryningsljuset flammar brand
Jag ser ett öde, fruset land
Jag ser och ber för min själ
Jag fann qaqortoqs is och snö
Jag tog farväl jag sade adjö
Jag ler, jag fryser ihjäl
Qaqortoq, du skymtar vid gryningsljusen
Ditt anlete skänker mig ro och tröst
Jag skådar I fjärran de varma husen
De skänker mig fröjd I mitt trötta bröst
I gryningsljuset flammar brand
Jag ser ett öde, fruset land
Jag ser och ber för min själ
Jag fann qaqortoqs is och snö
Jag tog farväl jag sade adjö
Jag ler, jag fryser ihjäl
I gryningsljuset brinner död
Likt fruset blod är himlen röd
Den ler men vill inget väl
Min tid är ute, allt förbi
Om ögonblick är anden fri
Jag ger mitt sista farväl
Den mäktiga, kalla lavinen rasar
Obändig, likt vårflodens vilda fall
Förlikning tar platsen från skräck och fasa
Ej ensam, ej sorgsen, ej längre kall
Qaqortoq
Como pode o frio me queimar assim tão forte
Que o calor se parece com brasa?
Como pode o vento me torturar tanto?
Ele sussurra sobre minha morte
A melancolia pesa em cada passo que dou
Eu só gaguejo, desajeitado
Dou o que resta da pequena faísca que tenho
Para a cruel noite subártica
Na luz da aurora, a chama arde
Vejo um destino, terra congelada
Eu vejo e rezo pela minha alma
Encontrei o gelo e a neve de qaqortoq
Despedir-me foi dizer adeus
Eu sorrio, estou congelando até morrer
Tão quieta, tão poderosa, tão implacável
O silêncio no qual eu lentamente afundo
Uma corrente, um cárcere de cristais de gelo
Quando a noite acabar, serei livre
Perdido no mar branco e congelado
Que não tem direção
Meu lugar de descanso também será meu túmulo
Eternamente ficarei aqui
Eu sigo apenas a bússola do nosso pai
E a dádiva cruel do destino
Reconciliado com o pesado fardo do meu destino
Em direção à minha vida após a morte
Na luz da aurora, a chama arde
Vejo um destino, terra congelada
Eu vejo e rezo pela minha alma
Encontrei o gelo e a neve de qaqortoq
Despedir-me foi dizer adeus
Eu sorrio, estou congelando até morrer
Qaqortoq, você aparece na luz da aurora
Seu rosto me traz paz e conforto
Eu avisto ao longe as casas quentes
Elas me trazem alegria no meu peito cansado
Na luz da aurora, a chama arde
Vejo um destino, terra congelada
Eu vejo e rezo pela minha alma
Encontrei o gelo e a neve de qaqortoq
Despedir-me foi dizer adeus
Eu sorrio, estou congelando até morrer
Na luz da aurora, a morte queima
Como sangue congelado, o céu é vermelho
Ele sorri, mas não deseja nada de bom
Meu tempo acabou, tudo passou
Se um instante é a alma livre
Eu dou meu último adeus
A poderosa e fria avalanche desce
Indomável, como a queda selvagem da primavera
A reconciliação toma o lugar do medo e do terror
Não sozinho, não triste, não mais frio