Baeckamannens Brud
Sent en kväll i sommartid
Allt är tyst och andas frid
Då smyger hon när ingen ser
Forsen viskar hennes namn
Där sitter han i månens sken
En speleman uppå en sten
Så vacker men med sorgsen blick
Han som aldrig någon fick
Hon har inte en chans
Där hon virvlar runt i yrande dans
I en brusande älv
Sitter spelemannnen själv
Som en spelande gud
Väntar på sin vita brud
Men när ögonen fått färg
Utav vatten och av berg
Tar hon mot hans hand
Och hon lämnar för alltid land
Dansen går mot klippans kant
Farlig mark som stupar brant
och älven kräver sitt i natt
Hör den ropar hennes namn
Hon har inte en chans
Där hon virvlar runt i yrande dans
I en brusande älv
Sitter spelemannnen själv
Som en spelande gud
Väntar på sin vita brud
Men när ögonen fått färg
Utav vatten och av berg
Tar hon mot hans hand
Och hon lämnar för alltid land
Där i månskenets glans
Syns en älva i en yrande dans
I sin brusande älv
Sitter bäckamannen själv
Men hans vitklädde brud
Har nu tagits mot av gud
För när ögonen fick färg
Såsom vatten och som berg
Tog hon näckens hand
Och kom aldrig mer i land
A Noiva do Baeckamann
Sentado numa noite de verão
Tudo é silêncio e respira paz
Então ela se esgueira quando ninguém vê
A correnteza sussurra seu nome
Lá está ele à luz da lua
Um músico em cima de uma pedra
Tão lindo, mas com olhar triste
Aquele que nunca teve ninguém
Ela não tem chance
Enquanto gira em uma dança alucinante
Em um rio turbulento
O músico está sozinho
Como um deus tocando
Espera por sua noiva branca
Mas quando os olhos ganharam cor
Do água e das montanhas
Ela estende a mão para ele
E deixa a terra para sempre
A dança vai em direção à beira do penhasco
Terreno perigoso que despenca abruptamente
E o rio exige seu preço esta noite
Ouça, ele chama seu nome
Ela não tem chance
Enquanto gira em uma dança alucinante
Em um rio turbulento
O músico está sozinho
Como um deus tocando
Espera por sua noiva branca
Mas quando os olhos ganharam cor
Do água e das montanhas
Ela estende a mão para ele
E deixa a terra para sempre
Lá no brilho da luz da lua
Vê-se uma fada em uma dança alucinante
Em seu rio turbulento
O Baeckamann está sozinho
Mas sua noiva vestida de branco
Foi levada por Deus
Pois quando os olhos ganharam cor
Como água e como montanha
Ela pegou a mão do nu
E nunca mais voltou à terra